”Det måste vara skallens mamma...”

Cleo och Matteo som aldrig gick tillbaka till sin håla igår har vaknat längre ner i tunneln och hör de frostiga stegen som kommer närmare.

”Olle är det du, viskar Matteo med darröst?” Han håller hårt i Cleos fingrar ”Det är Minna. Var är du” Tvillingarna reser sig upp och frosttassar närmare Minna. ”Har ni ätit något?” frågar Minna de två tunna syskonen. ”Näe, vi missade utdelningen igår” ”Jag ska bara kissa så fixar vi nåt sen. Gå upp till min håla och vänta på mig. Men akta lillskallen som sover där. Jag vill inte att den ska vakna.” Hon klappar Cleo på den slitna alldeles för kalla fleecen. ”Och sätt på er något mer. Det är svinkallt.” Den lilla skallen börjar sträcka ut sina långa rosaaktiga armar. Jone ligger mittemot och smygkollar på den. Han tycker att den är superful med sina dingliga ben och lite lätt håriga rygg. Han ryser när en puff av dess doft kommer emot honom. Fy! Kunde dom inte bara lämnat den i skolan. Det här kommer bara att bli problem tänker han och fingrar på en konserv inlagda mandarinklyftor. Det vattnas i munnen när han tänker på de orangeglänsande fruktbitarna. Han kan inte hålla sig. Han glömmer skallen, öppnar snabbt locket och bänder upp den taggiga metallen. Ner med två giriga fingrar och blicken stint fäst vid citrusinnehållet. Han fiskar upp några saftiga klyftor och fyller smaskande munnen. Han blundar och njuter. Tänker på mormor i Kummelbykyrkan som alltid hade mandariner på vaniljglassen. Tuggar på de mjuka bitarna. Fångar upp mer ur sockerlagen. När frukten är slut öppnar han ögonen. Då står lillskallen där, jätte-jättenära. Jone stirrar in i skallens ögon. Den visar tänderna. Gula är dom. Jone blir helt panikslagen och rumphasar skrämt bakåt i håligheten. Hans byxor fastnar i underlaget och skallens arm kommer närmare. ”Försvinn”, väser Jone. Han är rädd. Jone tror att skallens arm precis ska döda honom, när han märker att den snott åt sig konserven med sockerlag och sitter hukad utanför hålan och sörplar.

Tvillingarna smyger sig fram och får plötsligt syn på lillskallen som sitter framför Jones håla. Dess glufsande ekar i den tysta grottgången. Cleo och hennes bror panikstannar och stirrar på den rosa kroppen som kämpar med det sockriga innehållet i metallburken. Ovanför stirrar Jone. Ingen vågar röra sig. Då hörs ett avgrundsvrål. Skallens mandarinbehållare slamrar ner mot stengolvet. Barnen andas knappt, allt är stilla. Skallen sniffar i luften, huvet rör sig ryckigt åt vrålhållet. Så kommer det igen, brölet skakar mellan väggarna. Skallen kastar sig fram. Dom som det känns lite för långa armarna hänger och slänger när den rumlar ner mot ylandets ursprung. Förbi syskonen i ett rasande tempo och rakt in i Minna som kommer springande upp genom grottgången.

”Aj!”, skriker hon och blir helt nermejjad av den rusande lillskallen.

På andra sidan gårdagens stenras hörs ett högt klonkande som om någon försöker flytta på berget som numera blockerar gången mot Hagby. Och så vrålet igen. Det studsar fram och får alla barnen i hålorna att skräckstelna. Skallen är framme vid avspärrningen och börjar desperat krafsa på stenväggen. Den gnyr och svarar den stora skallen på andra sidan. Alla ungar i grottan känner igen den här känslan. De tar någon i handen och kniper igen om gråten. Det måste vara skallens mamma på andra sidan. Det är alla säkra på. Och ingen här nere har sett sin mamma på jättejättelänge.

Minna samlar ihop sig själv och försöker tänka klart. Om skallarna på andra sidan den nya muren på något sätt lyckas rubba stenblocken så är det ute med dom alla. Skallarna kommer säkert vara så arga att vi tagit deras lillskalle att de dödar oss direkt. Kanske det vore bäst att bara sticka härifrån nu på en gång. Samla ihop alla ungar och bara dra. Det måste ju finnas något annat ställe dom kan gömma sig på. Minna rycker och drar i sitt hår medan hennes tankar forcerat far omkring.

Nu gormas det igen på andra sidan. Och det låter som om dom är fler. Det mullrar om genom stenmassorna och det känns som om stenarna skall ge vika. Minna har inget val. Hon rycker snabbt tag i lillskallens dingliga arm och börjar trots dess protester att släpa den motvilliga varelsen upp genom stengången. Det går inte att lämna den. Den kommer att dö. Helt klart. Vi sticker nu!

Minna försöker peppa sig själv men inombords råder superkaos. Desperat skriker hon till alla ungar att ställa upp i tunnelmynningen med all mat packad och så varma kläder som det bara går. Nu skulle dom smita. Hitta en väg själva.

”Olle! Du får ta alla dom här. Och sätt någon större i slutet som kan hålla koll” Minna slänger ett långt rep mot Olle. ”Alla måste hålla i repet precis som på utflykt med förskolan. Jag tar resten. Sätt fart!”

Lillskallen försöker bända sig loss och springa tillbaka ner mot de sina men Minna håller ett stenhårt grepp. Nu ska dom härifrån. Ingenting ska få stoppa dom!

Två rep med ungar på var sida. Ryggsäckar som buktar av konserver och andedräktsmoln som bäddar in följet i den kyliga morgonluften. Solen är på väg upp långt bort i horisonten. Barnen tittar med förväntan på de första strålarna och snubblar på i sina slitna skor. Öppna munnar och ett hårt grepp om snöret. De glömmer sin rädsla för ett ögonblick och förundras över ljuset som skänker sån lycka och ger så mycket hopp. Aldrig mer vill de krypa ner i tunneln igen känns det som.

På asfalten som är ganska hal hörs trasket från alla barnen och en skalle. Minna bestämmer att de ska försöka ta sig till Sollentuna centrum och kanske komma in där. Hon vet att de inte kan stanna ute i dagsljuset för länge. Bara för att några skallar är instängda så betyder det ju absolut inte att det inte existerar fler. Centrum är en chansning. Annars vet hon inte. Stinsen är redan ockuperat av skallar och dom behöver något skyddat ställe att gömma sig på.

Där borta syns centrumet. En stor silverfärgad byggnad med svarta bokstäver som avslöjar att detta en gång var Sollentuna centrum. Minna tittar upp mot de utslagna fönsterrutorna som pryder hela fasaden som gapande svarta hål. Vad finns därinne? Hon skakar till. Barnen i sina rep har också stannat och tittar osäkert på henne. De väntar sig att hon ska veta nu. Vad dom ska göra. Men Minna vet ingenting och hon försöker tänka på vad mamma skulle ha gjort. Men mamma har nog aldrig stått med alla dom här ungarna beredda att ge sig in i ett övergivet svart centrum, utan att veta vad som väntar därinne. Då kommer Olle till hennes räddning.

”Kolla där”, säger han och pekar mot ingången.

Det mullrar om genom stenmassorna och det känns som om stenarna skall ge vika.