Att armbåga sig fram har en ny betydelse

HUH? Kommer corona innebära att kulturellt betingade hälsningar som kindpussar och handskakningar övervinns av armbågar och fotskakningar? Det återstår att se!

Jag minns inte senaste gången jag skakade hand med någon. Annars sker ju det titt som tätt, både i jobbet och privat. Men när pandemin bröt ut tidigt i våras blev möten med nya människor ett minne blott, och de få man faktiskt träffade trevade man sig fram i hälsningarna med. Skulle man köra fotskakningen, artigt möta blicken på ett par meters avstånd eller armbågas?

Så här några månader senare kan jag konstatera att armbågen känns som den mest etablerade hälsningen nu, åtminstone bland de jag träffat. Under sommaren har jag armbågats med alltifrån poliser till båtmacksägare och min kusins flickvän.

Vad som blir kvar efter coronapandemin diskuteras frekvent – som till exempel om det här med hemarbete kommer att öka, och att man kommer stanna hemma när man är sjuk (vi kan ju hoppas i alla fall).

Min spaning är i varje fall att armbågshälsningen är här för att stanna, för varför ha onödig kroppskontakt med främlingar när man inte måste? Kanske kommer uttrycket att armbåga sig fram få en helt ny innebörd – från att tränga sig fram utan hänsyn till omgivningen, till att avslappnat mingla runt i sociala sammanhang. Självklart med två meters avstånd.

Armbågshälsningen är här för att stanna.