”Nu står klubben med ett förfallet ruckel till klubbhus.”
Sollentuna kanotklubb ville för tio år sedan i egen regi bygga en värdig anläggning i stället för det nergångna ruckel som fanns. Man ansökte bidrag från kommunen som kom med förslaget att kommunen skulle bygga anläggningen, mot en årlig hyra.
Klubben accepterade. Sedan dess har kommunen godkänt alla behövliga dokument, man har projekterat byggnaden, men under åren som gått har kommunen två gånger bromsat vid de årliga budgetbesluten. Det har varit för dyrt, det har kommit vid fel tillfälle och andra (svep)skäl.
Nu står klubben med ett än mer förfallet ruckel till klubbhus. Hade kommunen inte för tio år sedan erbjudit sig att bygga klubbhuset mot en årlig hyra hade klubben nu haft en värdig anläggning.
För alla oss, som då var några hundra, men som nu vuxit till nära tusen, en osannolik utveckling, som gynnar kommunen, är dess handlande ett grovt svek mot vad de en gång lovade. Ett svek inte bara mot klubbens nu nästan 1000 medlemmar, utan också mot alla som utnyttjar klubben på sommaren. Det är också ett svek mot skridskoklubben, som är inhyst i de befintliga rucklen, och på vintern de tusentals Sollentunabor och skridskoåkare som besöker skridskoklubben.
Nu under pandemin har kanotklubben varit ett andningshål med ett överväldigande antal besökare. Kommunens ouppfyllda löfte gör dess prat om aktiviteter och trygghet ihåliga. För vad är en tryggare kommun än en fylld av aktiviteter för alla?
Detta svek bemöter kommunen i pressen med sina svepskäl, men utnyttjar vad de lovat utan att uppfylla, som stordåd i valdebatter! Varför lovade kommunen klubbarna ett åtagande som de efter tio år inte har uppfyllt?