JOAKIM FRANSSON

En hög som varje år samlades ihop i en liten grusgrop på bekvämt avstånd från bostadshusen. ”Här ska skapas traditioner!”, tänkte jag och såg framför mig ett valborsfirande som aldrig tidigare skådats i det lilla miljonprogramsområdet. Studentsång, korvgrillning, lotterier, lyckliga barn, vintrar som rasade ut och kanske till och med någon liten fickplunta som diskret skickades runt bland den säkert tusenhövdade andäktiga åskådarskaran.

Sagt och gjort. Samtliga trappuppgångar försågs med ett anslag som förkunnade att nu också vår lilla del av världen hade välsignats med ett alldeles eget valborgsmässofirande. Dessutom med en egen valborgseld! En eld som jag dessutom anade skulle bli enorm. Detta århundrade hade nämligen alla en riktig julgran hemma och högen var av imponerande volym.

Den tveksamhet till arrangemanget som jag stötte på bland grannar och annat löst folk skakade jag av mig.

Inte ens sju dagars ihärdigt regnande kunde ta ner den grad av entusiasm jag kände. Och när dagen väl kom så var det med lätta steg jag begav mig till grusgropen. I ena handen bar jag en bunt torra tidningar. I den andra höll jag tändvätskan.

Och se! Tjejerna som skulle sälja lotter var på plats med så väl lottringar som vinster i form av dignande hinkar med mat (billiga grejer i botten och lockvarorna väl synliga). Gubbarna med korvgrillen likaså. Någon studentkör hade jag inte lyckats få tag i. Studenter hade visst annat för sig på just valborgsmässoaftonen.

Återstod bara den imaginärt tusenfaldiga åskådarskaran. Och några borde väl ändå vara på plats så här dags? Jag började skvätta ut tändvätska i ett hörn av den säkert 30 kvadratmeter stora och minst tre meter höga julgransansamlingen när jag hörde någon harkla sig bakom mig. Jag vände mig om och fick syn på en äldre man med en hund som misstroget stod och betraktade mig.