Alla älskar väl en ”guld”-byggnad?

Bara det finaste är fint nog. Så måste Upplands Väsbys kommunfolk ha resonerat, när de beslutade att låta bygga ett 18 våningar högt hyreshus som nu står färdigt intill centrum.

Huset är i guld. Eller tja, ”guldigt” färgad plåt. Och nog måste man ha tänkt i liknande banor när det bestämdes att Slussen skulle krönas med en storslagen, kinesisk bro – i guld.

Eller tja, ”guldigt” färgat stål.

Av drömmarna om ett Nobelcenter på Blasieholmen blev det visserligen intet. Men skisserna tycktes tala ett tydligt språk: Kåken måste vara i guld! Eller tja, se ut som guld! Hur ska man annars haja att den är imponerande?

Säg det. Jag nöjer mig med att konstatera att guldskrapan, guldbron och Nobelcentret alla har fallit offer för invektiv. ”Kartonger”, ”motorled” och ”kärnkraftverk”, de smädelserna kan ge en uppfattning om hur snacket i diverse medier har gått.

Huset är i guld. Eller tja, ”guldigt” färgad plåt.

Alla tycker naturligtvis inte så. De som har bestämt hur byggnaderna ska se ut till exempel, de måste rimligen tycka att de är fina. Kanske rentav finast av dem alla. För de är ju i guld ... typ. Hur kan någon inte älska något som är typ i guld? Ta bara Abba, dem älskar ju alla. Abba gold!

Vill man spinna vidare på Björn och Benny-temat, kan man skoja om hur guldet blev till sand. Fast i de här fallen var det inte ens guld till att börja med. Inte heller sitter kung Midas i fullmäktige.