Så klart att jag börjar böla – över en hund

Är egentligen utpräglad kattmänniska. Men efter The Dodo nu även pitbullfan.

Jag brukar anses ha en pragmatisk, närmast krass, inställning till det mesta. Blir inte rörd särskilt ofta. Blir tårögd bara när det handlar om barn som far illa. Annars full fart framåt och inte så mycket tjafs. Eller snarare, så var det. För allt har förändrats nu under pandemin. Numera rinner tårarna så fort jag öppnar sociala medier. Kinderna blöta och munnen i ett suckande ”Åhhhh, så fin”.

Allt som oftast handlar det om en hund. Väldigt ofta en stackars pitbull som hittats övergiven i en buske i ett ruggigt industriområde. Pälsen brukar vara stelnad av skabb, svansen hänger mellan benen, blicken orolig och så rädd.

De som kommer till undsättning får använda mycket list för att få in hunden i bilen.

Sedan hos fosterfamiljen sker det mirakulösa.

Hos fosterfamiljen sker sedan det mirakulösa. Den lilla filmen i mobilen visar hur hundens plåtpäls transformeras till något mjukt och lurvigt, hur svansen försiktigt börjar vifta, hur någon i familjen får en tacksam puss. Snart studsar vovven runt i trädgården eller på stranden och ser så fantastiskt valpig och lycklig ut som bara en glad hund kan.

Så klart att jag börjar böla. Och allt känns fint en stund. Det är som att pandemin har öppnat en dörr som tvunget måste upp. En känslornas ventil som lättar på trycket lite. Allt har varit så tungt det senaste ett och ett halvt åren. Så många döda i pandemin, närstående som har gått bort, så mycket av det roliga i livet som fått sättas på vänt.

Då behövs en tacksam liten instagramhund – eller fem – för att orka lite till.