Därför byggde Björn järnväg – på tomten
92-åringens sista tåg tuffade från tomten i Viby för 25 år sedan.
Vissa leker med Märklintåg. Björn Lüning nöjde sig inte med det. Han byggde en egen järnväg från sin tomt i Viby. Efter 25 år i trafik tog sagan slut för precis 25 år sedan.
– Det är 50 år sedan första turen och 25 år sedan den sista, så det är dubbla jubileum i år, säger Björn Lüning som själv har hunnit bli 92 år.
Hans föräldrar köpte sommarhus med en stor tomt i Viby 1931, då Björn var 2 år. Familjen bodde i stan och på vägen till och från Viby passerade de bygget av vägen från Norrviken ner mot Töjnan i slutet av 1930-talet. Det fick en avgörande betydelse.
– Spåren inspirerade mig och på 1940-talet började jag bygga banvallar på tomten,säger Björn.
Men det skulle dröja innan han tog nästa steg. Först 1967 började Björn köpa räls, då en tre mil lång timmerbana på Öland hade lagts ner.
– Det fanns gott om räls i skogen. Jag forslade hem den i botten på ett potatislass.
Året därpå köpte Björn ångloket Karolina för 1000 kronor, vilket var skrotvärdet, men han var tvungen att både reparera panna och byta spårvidden. 1970 var arbetet klart.
– Då hade jag lagt ner 1 000 timmar eget jobb och 20000 kronor – en hel del pengar på den tiden.
Den 12 juni 1971 invigdes järnvägen för passagerartrafik, av kommunstyrelsens ordförande Alfred Berglund (M). Då var banan ännu bara drygt 100 meter lång och låg helt och hållet på Björns egen tomt, med huvudstation Hummelstugan och slutstation vid dåvarande Kyrkvägen (i dag en namnlös promenadväg).
Men den skulle snart växa rejält norrut.
– En annan moderat, Anders Nylund som satt i byggnadsnämnden, var järnvägstokig och började engagera sig. Vi bildade en förening och då fick vi bygga vidare, utanför tomten.
Grälande gubbar
Banan växte och var som längst cirka 1,5 kilometer lång med fyra stationer: Viby, Älte, Skillingeberg och Lillskogen. Den trafikerades främst på söndagar, men ibland även på vardagar då exempelvis förskolor kunde abonnera en tur.
– Vad Vibyborna sa? De var eld och lågor. De tyckte det var fasligt roligt med ett tåg, säger Björn.
Men intresset inom föreningen, Sollentuna Enskilda Järnväg, svalnade och lades ner 1995.
– Jag och Anders var två gamla gubbar som mest gick och trätte, så det var ganska skönt, säger Björn.
Rullar på Öland
Men det brinnande järnvägsintresset sa Björn inte farväl till. Ångloket flyttades redan 1996 till Öland. I dag tuffar Björns lok Karolina vidare på Böda skogsjärnväg, som även den drivs av en förening.
– Loket går över till föreningen när jag dör. Men jag tänker bli 100 så det är några år kvar, säger han.
”Vemodigt när vi la ner”
I Viby har det alltså gått 25 år sedan Karolina tuffade fram för sista gången. Men några syllar av järnvägen kan ännu skönjas utmed delar av banan. Och rester av en station syns tydligt i skogsbrynet i Älte.
– Klart att det kändes vemodigt när vi la ner och järnvägen togs bort – en epok var ju över, men det överspeglades av att det var dags att gå vidare. Man måste acceptera att livet förändras, säger Björn.
Vad Vibyborna sa? De var eld och lågor.