Köer, köer, köer – det var inte bättre förr

Vi är inte längre ett tålmodigt köande folk, som vet sin plats och väntar på sin tur. Vi vill inte vänta. Det konstaterade kollegan Louise Bornhall nyligen på den här sidan.

Men det var inte bättre förr, då när köandet var en del av livspusslet. Innan mjölkbutik och slaktare blev snabbköp.

Fast det är i och för sig hörsägen till och med för mig. Men postkontoret! Samhällets nav och hjärta. Hämta ut pengar, köpa frimärken, betala räkningar. Kö till kassorna långt ut på gatan, omöjligt runt löning och pensionsutbetalning.

När kölappar infördes var det en revolution. Man behövde inte stå i kö, utan kunde cirkulera, kanske sitta ner.

Samma på Systembolaget. Lång kö till disken. Tiden fördrevs med systemkatalogen, för att vara redo när man äntligen kom fram.

För dem som bara skulle ha en kvarting Explorer gick det sedan snabbt. En halvböj så var de klara.

Annars var det bara att vänta medan biträdet försvann till lagret och hämtade de åtråvärda flaskorna.

Nu fixar man bankärenden i mobilen och hämtar paket i butiken, så himla smidigt! Och på Bolaget botaniserar man i lugn och ro.

Och skulle en kösituation uppstå så är det ändå rätt lamt, för det är väl ingen riktig kö med två meters avstånd, eller hur? Coronapandemin är nog spiken i kistan för kö-kulturen.

Till och med bilbesiktningen har blivit en fröjd. Lätt att boka tid och man släpps in på minuten.

Förr gällde det att boka i god tid, kön var lång, med körförbud på bilen som följd. Väl där gick en sadist lös på chassit med en hammare, och underkände. Det var verkligen inte bättre förr.

En sadist gick lös på chassit med en hammare.