Klimatfrågan är något som skaver i oss alla

 Nästa alla är överens. Våra utsläpp är ohållbara. Men hur långt är vi beredda att gå för att ställa om? Ju fler som förstår att vi måste ändra vår livsstil, desto mer riskerar motståndet att öka, menar forskare. KLIMATET. Ökad risk för polarisering – me

– Ju rikare man är, desto mer miljöutrymme tar man upp. Och desto större ansvar har man att backa från det utrymmet, säger Åsa Callmer, forskare från KTH, specialiserad på hållbar konsumtion.

I sin avhandling från förra året menar hon att vi måste ersätta idén om ständigt ökande standard med ett mål om tillräcklighet. Och att alla som lever över den nivån – vilket hon menar gäller den stora majoriteten i Sverige – har en skyldighet att träda tillbaka.

– Det är klart att det är en splittrande fråga. I takt med att fler och fler förstår nödvändigheten i att ställa om och att det innebär uppoffringar, desto mer riskerar motståndet att öka, säger Åsa Callmer.

Statistiken visar att det är Sveriges låginkomsttagare som har minskat sina utsläpp mest sedan 1990-talet, medan den procent av befolkningen som tjänar mest har ökad sitt klimatavtryck kraftigt.

– Man ska känna till de här skillnaderna. Men jag tror inte på att ställa grupper mot varandra. Vi är alla fast i ett ohållbart system som försvårar för dem som vill göra en förändring och som förenklar för dem som inte bryr sig, säger Åsa Callmer.

I dag är det bara en mindre grupp, sex procent av befolkningen, som förnekar att människan har en påverkan på klimatet, enligt mätningar från SOM-institutet.

Den avgörande konflikten gäller i stället vad man tror krävs för att nå klimatmålen, framhåller Pernilla Hagbert, en annan omställningsforskare vid KTH.

Frågan gäller: ska vi effektivisera systemet – eller ändra systemet i grunden?

– Sedan 1990-talet har den ”ekomoderna” tolkningen dominerat, att vi klarar det med hjälp av grön teknik, effektiviseringar och smartare individuella val, säger Pernilla Hagbert.

– Som med det fossilfria stålet: inget förändras i grunden i hur vi ser på stålets användning, mänskliga relationer eller på samhällets mål. Det viktigaste blir att upprätthålla sysselsättningen, industrin, byggandet och tillväxten.

Mot detta, menar Pernilla Hagbert, står en annan, mer ”socioekologisk” tolkning, som vill ersätta tillväxtmålet med andra visioner om det goda samhället. Och att vi tillsammans behöver förändra de normer som styr våra liv.

– Den här uppdelningen kan bli väldigt stereotyp. Många står nog någonstans mittemellan. Och det finns mycket som skaver i oss alla. De som äger sin bostad vill att den ska öka i värde och alla vill ju få pension – samtidigt som vi inser att mycket i vår livsstil och vårt samhällssystem är ohållbart, säger Pernilla Hagbert.

Både hon och Åsa Callmer betonar att båda typerna av förändring behövs. Och att alla kommer att behöva omvärdera hur mycket vi ska konsumera, hur mycket vi ska jobba och hur stort vi ska bo.

– Jag tror väldigt mycket på dem som är i mitten, att majoriteten faktiskt förstår betydelsen av de livsstilsförändringar vi behöver göra. Och ju fler som inser detta, desto svårare blir det att stå emot, säger Åsa Callmer.

Ju rikare man är, desto större ansvar har man att backa.

– Jag duckar ganska mycket. Och jag tror inte vi kan lösa det inom nuvarande system, vi kommer att behöva en ny typ av ekonomi. Men övergången blir så gradvis att vi kommer inte märka den. Det blir en ny era och vi kommer att tycka det är helt normalt.

Nadia och Mandana Atabaki, Farsta och Bandhagen: – Vi pratade om det häromdagen när vi såg ett program om isbjörnarna på tv. Det är klart man bli orolig, säger Nadia. – Vi behöver prata mer om det. Och jag är absolut beredd att ändra min livsstil, om det hjälper. Men jag tror inte att min livsstil påverkar klimatet särskilt mycket, säger Mandana.

FOTO: PRIVAT Pernilla Hagbert, omställningsforskare vid KTH.

Inyang Eyoma Bergenstråle, Nacka: – I bästa fall klarar vi omställningen med hjälp av nya bilar och en klokare konsumtion. Men om jag ska vara mer pessimistisk är det nog först när vi blir ännu mer trängda, av extremväder och oljepriser, som vi är beredda att ta de obekväma besluten.

Carl-Johan Forssell, Östermalm: – Jag skulle självklart vara beredd att göra förändringar. Men jag tycker att jag lever ganska sunt, kör inte mycket bil och försöker åka kollektivt. Om det är så att vi är tvungna att leva på ett helt annat sätt, då behöver vi få en tydlig order uppifrån.

Christoffer Lif, snickare, Nacka strand: – Jag har gjort mig av med ena bilen, åker mer kommunalt och flyger sällan. Omställningen är redan på väg känns det som. Jag tror att människor kommer att anpassa sig. Vi vänjer oss vid det mesta. Och man är väl tvungen.