Konstgräset frälste Stockholms fotboll
Jag hyllar som ni säkert sett, sällan våra lokalpolitiker. Men i dag är ett undantag – tack alla idrottsborgarråd!
Den som följer Allsvenskan i fotboll har nog noterat att det hänt något de senaste åren. När det här skrivs har vi två Stockholmslag i trion i topp, Djurgården och AIK, och i morgon förmodligen de två toppositionerna eftersom AIK har en match mindre spelad än Malmö.
På sjätte plats, ett i mitt tycke ännu bättre, men otursförföljt lag, Hammarby.
Oavsett vilka färger man bär – gå ett par decennier tillbaka och tänk på toppfotbollen då. Småstadslag som IFK Göteborg, och rena glesbygdsgäng som Kalmar firade triumfer år efter år.
Gå än längre tillbaka och hitta mysko orter som Åtvidaberg.
Om man som undertecknad spelat fotboll sedan sjuårsåldern, i rader av klubbar, och sammanhang – S:t Eriks-cupen, Korpen, juniorserier och ända upp till division 7 i seriesystemet! – var det länge ett mysterium varför Stockholms fotboll inte hävdade sig bättre. Vi hade flest spelare och lag, mest publik.
Till dess jag insåg vad landsorten hade: gräsplaner. Varje liten håla man besökte hade en, två eller tre fina gräsplaner.
I Stockholm fick man möjligen beträda en sån i div 3 , med lite tur. Vi på lägre nivåer hänvisades till typ Tallkrogens IP, som inte ens kunde kallas grusplan. Det var grov kross som låg där, och varenda fall eller fällning resulterade i blodvite.
Men så kom konstgräset, och därav min hyllning till stadens idrottsborgarråd.
I dag heter hon Karin Ernlund och är centerpartist, men hennes företrädare har varit såväl sossar som moderater, kristdemokrater och liberaler.
Oavsett partier, ni har alla på olika sätt varit delaktiga i att förvandla Stockholmsfotbollens grusöknar till anständiga konstgräsplaner, där tiotusentals unga tjejer och killar fått njuta en vristträff på rätt underlag. Med förlängda säsonger, fler flick- och pojklag, och i förlängningen, ett uppsving för stans toppfotboll på både herr- och damsidan.
(Invändningar om köpefotboll i elitklubbarna skiter jag i. På sikt får vi fram ännu fler egna spelare.)
Med det sagt; fortsätt, Karin och alla eventuell efterträdare!
På Folkungagatan finns en kaninbur med konstgräs, ge oss fler, och låt bli att bygga bostäder och baracker på mindre grusplaner. Spontanfotbollen för de yngsta är första steget till en ny Zlatan, och nästa gång vill jag att han kommer från Stockholm.
Fridens liljor!
Småstadslag som IFK Göteborg, och rena glesbygdsgäng som Kalmar firade triumfer år efter år.