Visst går det att hitta kärleken på t-banan

Ibland säger det bara klick och det på de mest vardagliga av ställen, i mitt fall i t-banan. Vi har varit tillsammans i drygt 25 år nu min man och jag och det kan vi tacka SL för.

Första gången vi sågs var i rulltrappan upp från Hornstulls t-banestation. Det var tidigt på morgonen och jag var rejält grinig när jag hörde en mansröst: Det är du som är Eva, va? Som skriver i tidningen?

Som journalist är det en av de jobbigaste frågorna man kan få, för man tror alltid att man ska få skäll. Vi kan kalla det något av en arbetsskada.

Men den här gången var det precis tvärtom. Han bakom mig kände igen mig från byline-bilden och ville bara säga att han läst ett par bra artiklar jag skrivit. Jag fick beröm och blev så himla glad.

På några sekunder var en lunchdejt bestämd.

Sedan gick det väl ett och ett halvt år innan vi stötte på varandra igen. Nu inne i en t-banevagn. Den gången sa det faktiskt klick. På några sekunder var en lunchdejt bestämd och över en sushi blev det vi. Jag brukar dra min story för alla som gett upp på kärleken, som tindrat sönder allt hopp, som säger att det bara är i amerikanska romcoms man stöter på den rätte ute på gatan (eller t-banan).

Jag tror varken på ödet eller stjärntecken. Men numera tror jag på rulltrappan eller kassakön på Ica. För även om mycket talar emot att två främlingar hittar varandra bara så där, händer det faktiskt då och då.

En nyfiken blick, några vänliga ord, ett leende. Ibland är det allt som behövs. Och vem vet, kanske spirar kärleken även för dig nästa gång som dörrarna på tuben stängs.