Till sist hann tiden ikapp den lille preppern

Det kanske inte bara är jag. Men det känns som det bara är jag. Nu, vid mogna (nåja) 54 års ålder inträffar det som fick mig att ligga sömnlös stora delar av åren 1977 till 1989. ALLA pratar om skyddsrum, kärnvapen och tredje världskriget.

Kalla krigets fasor var det nog många som bekymrade sig för. Men det var bara jag som räckte upp handen i aulan när civilförsvarsgubben var på besök i högstadieskolan och frågade vad de olika larmsignalerna från Hesa Fredrik betyder. Han hade aldrig under sina 20 år i yrket fått rätt svar på samtliga frågor. Från samma elev...

Under de här åren sov jag med en gammal smärtingryggsäck modell mindre under sängen. Den innehöll ett par antika goggles, en gasmask med hemmagjort kolfilter, tändstickor, värmeljus, gasbindor och svarta sopsäckar att krypa in i mot radioaktivt nedfall.

Dessutom telefonnummer till Försvarsstaben, hemvärnet och diverse myndigheter. Och en detaljerad karta med alternativa vägar från Järfälla till Sunne i Värmland. För det var dit vi skulle evakuera om det smällde. För smälla, det skulle det förr eller senare, det var jag övertygad om.

Jag höll andan länge och pustade ut först när muren föll. Kalla kriget var slut!

Spola framåt till vårvinter 2022. En världsomfattande farsot är just slut, jag pustar ut – igen. Men så... fram med gamla smärtingryggan igen. Fast den här gången i modernare tappning.

Och aldrig tänka ”det var bättre förr”.

Jag höll andan länge och pustade ut först när muren föll.