Bostadsfrågan får folk att lämna stan

V Varje gång jag besöker min mormor nere på västkusten leker jag med tanken på att bo där. Det är särskilt ett hus precis vid havet som det säkert är alldeles, alldeles underbart (och blåsigt) att slå sig till ro i. Ett lugnt liv med sandstränder och kustsamhällen som avlöser varandra.

Sedan försvinner tanken lika snabbt, när X2000 på hemvägen rullar in på Centralbron, där Riddarfjärden breder ut sig i all sin prakt. Vad är väl Kattegatt mot en blandning av sött och salt?

Men allt här i livet handlar inte om sjöar och hav – utan om något så grundläggande som bostäder.

Om det är något som skulle kunna få mig att dumpa min älskade hemstad så är det just bostadssituationen.

Ni vet hur det är: Decennielånga köer för en hyresrätt, bostadspriser som skjuter i höjden. Folk som tvingas bo i andra hand och betala av andras lån, unga vuxna som bor hemma till 30-strecket för att alternativ saknas. Familjer som tränger ihop sig på små ytor.

Förra året flyttade fler människor från än till Stockholms län (se nästa uppslag).

Sex av åtta partier Mitt i frågat om utflyttningen tar upp just bostadsläget som en av orsakerna till att folk tar sitt pick och pack och drar – eller som något regionen behöver satsa på för att vara attraktiv.

För egen del blir det inget hus vid havet på västkusten än på länge. Men faktum är att många, framför allt barnfamiljer, redan tar flyttlasset från länet.

Våra folkvalda – från höger till vänster – har med andra ord mycket att göra.

Många, framför allt barnfamiljer, tar redan flyttlasset från länet.