Del 2 av vinnarnovellen

Han ringlade runt i området. Gick förbi en brandstation och upp på en liten höjd där mäktiga villor spred sig utmed backens slänt. Assymetriskt vackert. Färglagt med bred palett. Han log mot Påskglatt målade hus som reflekterade solglädjen tillbaka. Ett av dessa gladobjekt var ett klarblått hus, lika blått som självaste Robban Brobergs gitarr. När han plötsligt åter fann sig stå vid gångtunneln började han skratta. Tänkte att det dåliga lokalsinnet ändå hade gett honom de glada husen. Det blå och de andra.

Han gick tillbaka under tunneln och sedan österut, i samma riktning som några spårvagnsspår. Det borde vara ett säkert sätt att inte gå i cirklar? Nog var detta en underlig kommun, men inte byggde de väl kollektivtrafik i cirklar? Det gör iallafall inte vi stockholmare, tänkte han stolt, och njöt av tanken på det geometriskt sköna stjärnformade tunnelbanesystem som han brukade nyttja.

Han kom fram till en Statoilmack och därefter ett stort köpcentrum vars skylt signalerade ’ Solna Centrum’. Han valde dock att gå till vänster, eftersom besök i ett köpcentrum inte låg i linje med planerna på en skogspromenad. Där stötte han på en tunnel till, och stannade till därinne vid några fula fotavtryck som några ligister måste gjort för att föreviga sig själva. De hade passat på när cementen var ung och mjuk.

Men Erik hade misstagit sig, för under varje fotavtryck stod ett namn med snirkliga bokstäver. Han klev närmare och gled långsamt förbi namnen som levererades i grupper om tre: Martin Dahlin, Kurre Hamrin, Torbjörn Nilsson. Han tänkte genast på fotboll. Underbara spelare. Sedan Glenn Hysén, Thomas Ravelli, Björn Nordqvist.

De två första kände han till. De var härliga. Därefter Mattias Asper, Nebosa Novakovic, Krister Nordin. Vilka var det? Några lokala förmågor? Till sist: Tomas Brolin, Ove Kindvall, Ralf Edström. Stora namn! Minsann! Fotbollsspelare!

Var det inte hans egna landslagsidoler som hade hittat ut till denna fagra avkrok? Vad gjorde fotavtrycken här?

Han tittade åter på Thomas Ravelli, Martin Dahlin och Tomas Brolin och han drömde sig bort...

Gräva Guld i USA. Bronset 1994, tänkte han nostalgiskt. Kenneth Andersson, Tomas Brolin, Thomas Ravelli, Martin Dahlin. Kvartsfinal mot Rumänien, Sverige ligger under med 1-2, men i sista stund gör Kenneth Andersson mål. Han rusar till hörnflaggan och simulerar en sheriff som skjuter med båda puffrorna, och Sverige har lyckats få till ett straffsparksavgörande. Väl där gör Ravelli en sagolik straffräddning och springer euforiskt med struttande framåtsparkande fötter. Hela Sverige skakar med i hans lyckorus.

Erik rös av välbehag vid tanken, men vad hade dessa storheter gjort här?

Han gick uppför en trappa, och rakt framför honom tornade en stor grå betongkoloss upp sig. Ur dess innandöme stack ett flertal kranar upp, men de var inte där för att bygga utan för att riva. Det framgick av den demolerade fasaden.

En riktig koloss, tänkte Erik igen, och stannade för att beskåda schabraket. Tänkte att det måste vara en stadion. Och därmed förklarades fotbollsstjärnornas förevigade handavtryck i tunneln.

Ut ur en av den grå kolossens entréer kom människor i en strid ström, och alla hade de en plaststol i handen. Det var en underlig syn: ett lämmeltåg av människor med blå eller röda stolar, som om dessa förenade dem i en hänförande gemenskap som andra inte förstod.

Han gick fram till lämmeltåget och tilltalade en enkelt klädd gammal man, som spänstigt och stolt bar på en röd stol. – Vad händer här? sa han. – Stolarna är till salu nu när de river, sade gubben med samma glädje som om han vunnit på lotteri.

– Vad ska man med en gammal stol till?, sa Erik med mer burdust tonfall än han tänkt sig. Gubben verkade pratsugen: – Om du bara visste vilka minnen jag har från den här stadion,sa han. Jag var här när Sverige var i VM-final -58.”

Då var jag inte ens född, tänkte Erik. Men han hade alltid gillat statistik.

– Det var då vi tog silver! sa han. ” Vilken bedrift! Det måste det väl ha varit? Jag minns hur enormt bra vi var 1994 när vi nådde semifinal, och det här var ett snäpp bättre. Åtminstone resultatmässigt.

– Och det var härinne matchen spelades! sa gubben. Jag var själv här och såg den.

Erik drog efter andan och tittade beundrande på gubben och sedan på den grå kolossen som nu var på väg att amputeras. – Wow, sa han med eftertryck. – Det är tragiskt att de river, sa gubben. Mycket tragiskt. Men nu har jag iallafall kvar en stol som minne.

Erik hade en pinsam fråga på tungan, men han levererade den ändå: – Vad heter stadion? sa han. – Vet du inte det? sade gubben förvånat men sammetslent. – Råsunda! sa han. Erik skämdes. – Är detta Råsunda? Det var alltså här det låg. Råsunda stadion som så ofta nämndes på Sportnytt. – Råsunda och inget annat, sa gubben. – Men det vet jag ju såklart, sa Erik urskuldande. Det ligger alltså här!

– Här och ingen annanstans. Och du, ta en titt där uppåt, sa han och nickade norrut, ”där ligger Gamla Råsunda. Fina hus ska du veta. Byggda i jugendstil. Sveriges största ansamling av hus från den stilepoken. Missa inte det.

Erik gick gatan upp och hamnade på ett litet torg, som inte oväntat hette Råsunda torg. Där låg en liten pub, Dick Turpins pub, och bredvid den en lite finare pizzeria och en ICAbutik som hette Furuvik. Också ett namn för en butik i Råsunda, tänkte Erik och kunde inte låta bli att tänka på Granbackaskolan. Furu och gran, det hängde ihop.

Torget var så småstadsidylliskt att det var svårt att föreställa sig att ett köpcentrum och en fotbollsstadion låg alldeles intill. Dynamisk miljö detta, tänkte han medan han passerade ICA-butiken och följde en stor aveny som kantades av femvåningshus i pastellfärger. Vilka tinnar och torn de hade, dessa hus! Det var jugendstilen, förmodade han. Det var långt ifrån kråkslott. Han ville snarare kalla dem flerfamiljsslott, för dessa hus var stora, stolta och vackra. Han gissade på början av 1900-talet.

Han tittade upp i ett av hörntornen på ett extra stort, gult slott. Det låg på Vintervägen. Ett fönster öppnades och ett nätt litet ansiktet tittade ut. En ung prinsessa, tänkte han direkt då han såg hennes släta hy och flickaktiga ansikte. Huvudet pryddes av en ljusblå strutliknande huvudprydnad.

Han tittade upp i ett av hörntornen på ett extra stort, gult slott. Det låg på Vintervägen. Ett fönster öppnades och ett nätt litet ansiktet tittade ut. En ung prinsessa, tänkte han direkt.