Erik Holmqvists sagolika äventyr
Del 3
Hon började skrika:
– Hjälp mig! Hjälp mig du därnere. Aaahhh.... Det lät desperat. – Hallå, sa Erik. Vad har hänt? – Åh, de där häxorna, sade hon upprört. Dessa evinnerliga häxor. De är hopplösa. – Häxor? Erik kunde inte låta bli att avslöja sin förvåning. – Ja, häxor! De har låst in mig här i tornet. Du måste komma och släppa ut mig. Genast! Det är bråttom. – Varför det? – Fråga inte så mycket. Skynda! Erik sprang fram till porten och ryckte i den. Till hans stora förvåning gick den upp. Han rusade in och sprang till översta våningen, där han slet upp en dörr som verkade vara den rätta. Därinne stod hon fortfarande och skrek vid fönstret. – Men vad skriker du för? frågade Erik irriterat. Du såg väl att jag sprang in i porten? Hon vände sig om och mötte honom lugnt. – Du har rätt, sa hon, men jag är tvungen att hålla prinsesseskenet uppe tills räddningen kommer. Det ingår i min image att skrika av rädsla uppe i torn. Erik skrattade. – Så du är verkligen en prinsessa då? Hon sträckte fram handen. Erik tog den. – Victoria, sa hon. – Erik, sa Erik. Hon tittade allvarligt på honom. – Du måste eskortera mig till slottet. Nu genast. Häxan som låste in mig är i Blåkulla och hämtar förstärkning. Vi måste vara borta innan de kommer. – Häxor och prinsessor, sa Erik. Spännande miljö du bor i. – För spännande ibland, sa hon och lutade huvudet på sned. Så här års är häxorna helt olidliga. Och idag är de som allra värst när allihop samlas i Blåkulla. Jag skulle inte ha gått ut, sa hon och skakade uppgivet på huvudet, men jag ville liksom trotsa fångenskapen och hävda min frihet. Hon tittade bedjande på honom. – Kom nu Erik. Du eskorterar mig väl hem? Vem kunde väl säga nej till en prinsessa? tänkte han. – Självklart Vickan, sa han i ett försök att vara familjär. Var bor du?
Hon satte händerna mot höfterna och spände blicken i honom.
– Kronprinsessan om jag får be! Något annat går inte för sig! Men jag bor i Haga slott. Jag föreslår att vi tar spårvagnen. Den skyddar oss.
Erik tog hennes hand och de rusade nedför trapporna och ut på Vintervägen och vek in på Råsundavägen.
– Där kommer en spårvagn! ropade Kronprinsessan och pekade åt höger.
En flicka i femårsåldern kom gående med en nalle i ena handen och sin mamma i den andra. – Titta mamma! En prinsessa! sa flickan. – Ja, lilla vän, en riktigt söt prinsessa. – Men mamma, varför säger hon att det kommer en spårvagn?
Mamman tittade förläget på Erik och Kronprinsessan medan hon hyssjade åt dottern.
– De skojar bara lite förstår du. En gång i tiden gick det spårvagnar här, men inte nu längre. – De springer, sa flickan. Och Erik och Kronprinsessan sprang för allt de förmådde mot en ljusblå spårvagn som hade linjenumret 15. Bakom dem närmade sig en svart skock av häxor flygande på kvastar, men de hann aldrig ifatt det springande paret, som hade lyckats äntra det skyddande fordonet. – Det var allt i sista stund, flämtade Kronprinsessan. – När jag räddat dig, får jag prinsessan och halva kungariket då? undrade Erik i en lätt skämtsam ton. Hon skakade på huvudet. – Jag är redan gift, och Hagaparken är i kommunal ägo, så den kan jag inte dela med mig av.
Spårvagnen kom till slutet av Råsundavägen och fortsatte mot Hagaparken. På höger sida tornade enorma blå hus upp sig. Det ser ut som miljonprogrammet, tänkte Erik. Jättelika blå legobitar uppställda på rad.
Ovanför hustaken svärmade ett svart moln, och när han spände sina ögon till det yttersta såg han att det var häxor som svävade omkring på sina kvastar. Häxor i mängder.
– Har du sett? sade han och pekade. Läskigt. Det är ju massor. Bor de där eller varför samlar sig alla på samma ställe?
– Det här är Blåkulla, sade Kronprinsessan. Nej, de bor inte där, men just i dag är de här allihop. Det är för hemskt. Erik visslade till. –Aha! Det är ju påskafton idag! – Inte så kul för en prinsessa att bo nära Blåkulla, sade Kronprinsessan allvarligt. Men sedan log hon.
– Men andra dagar är det faktiskt mycket fint att bo i Hagaparken.
Hon drog i en lina i taket och den röda symbolen ’Stannar’ kom upp längst fram på en skylt i taket. – Haga Norra, sade spårvagnsföraren. – Men vad ska vi göra nu då? sade Erik trots att han var den som skulle eskortera henne.
– De hinner aldrig hit i tid, sade prinsessan. Det är bara att springa.
Och de klev av och sprang. Prinsessan före och Erik efter, då och då kastande blickar bakåt för att se om något flygande svart objekt skulle attackera dem. De passerade in i Hagaparken, över en kuperad gräsmatta och ner mot Brunnsviken. Där följde de en stig som ledde dem norrut. Snart fick Erik syn på den eminenta prinsessbostaden. Haga slott log välkomnande emot dem. Bakifrån närmade sig en hel hord av häxor i ilfart. – Skynda, skynda, ropade Erik, och prinsessan höjde takten och sprang emot slottsporten, som nu öppnades från insidan. Erik höll sig så nära prinsessan han kunde, och just framför porten gjorde den första häxan ett försök att anfalla henne, men Erik ställde sig i vägen och motade. Han fick riv- och skavsår, men slogs som en besatt när häxorna blev allt flera, men prinsessan kom undan och han hörde slottsporten stängas.
– Tack! ropade prinsessan innan porten slöt sig kring henne.
När hon var borta tappade häxorna allt intresse. De vände helt sonika på kvastarna och avlägsnade sig. Erik såg häxa efter häxa försvinna tills de smälte ihop till ett svart moln som rörde sig målmedvetet mot Blåkulla.
Fortsättning följer i nästa veckas nummer
Så här års är häxorna helt olidliga. Och idag är de som allra värst när allihop samlas i Blåkulla. Jag skulle inte ha gått ut, sa hon och skakade uppgivet på huvudet, men jag ville liksom trotsa fångenskapen och hävda min frihet.