Om dådet på Drottninggatan

Strax före klockan 18.00 tittar jag upp mot Solna stadshus. De gula versalerna lyser emot mig. Jag är hemma. Framför oss som nått slutmålet fortsätter människor att gå. Bakom oss har vi lämnat dem som aldrig kommer att gå hem igen.

Jag är van att gå. Sträckan från mitt hem i Solna till min arbetsplats på Sveavägen har jag promenerat många gånger. Men inte så många gånger har jag gått åt andra hållet. Men det här är en sådan dag. När allt ställs på ända. När barnets kompis pappa ställer upp och hämtar hem dottern från skolan när mamma och pappa har svårt att ta sig hem.

13.50 lämnade jag Socialdepartementet på Fredsgatan efter en intervju med ett av statsråden. Jag går samma väg tillbaka till kontoret som jag alltid gör.

Drottninggatan.

Jag strosar längs affärerna, kikar som vanligt in på Bok & Bild, stans billigaste bokhandel, passerar snart BR mittemot Åhléns. Glada butikshandlare blåsor såpbubblor till barnens förtjusning och jag tänker förstrött att ”har den där butiken legat där länge”? Klädesbutikerna lockar. Tar en vända in på H&M men bestämmer mig för att skippa provhytten och skynda tillbaka till jobbet. Utanför Centralbadet stojar barn som säljer maj-blommor. Jag gör en liten lov runt den föredömliga barnaskaran. Snart rundar jag hörnet till Adolf Fredriks kyrkogata och restaurang Caliente. Står lastbilen redan där? Jag minns inte. Allt går på rutin. Snart är jag på redaktionen.

En halvtimme senare ligger folk döda på gatan jag alldeles nyss lämnat. En medarbetare från huset där jag arbetar, som nyss promenerar till tåget, återvänder. Blek. Hen mötte paniken. Jag huttrar till, precis som den gången när vi i direktsändning såg en av skyskraporna i New York kollapsa. Någon timme senare vågar jag mig ut, vandrar Sveavägen bort mot Sveaplan. Vaksamt. Bilköer, karavaner av promenerande människor, några gråter. Målmedvetet går vi. Ut ur stan. Samtidigt, så tyst. Som vid en solförmörkelse när fåglarna slutar kvittra.

Solna stadshus. Två ord. Lättnaden och tröttheten sköljer genom kroppen. Inne i centrum stänger butikerna ner, en efter en. Vem vill vara i ett köpcentrum nu, säger en väktare retoriskt. Men Hemköp håller öppet. Och något måste vi ha till middag. Folk med vagnar eller korgar, tittar på prislappar, köper en kycklingklubba i charken. Som om det fruktansvärda som hänt i hjärtat av Stockholm är något perifert. Själv muttrar jag över de som vanligt svårbegripliga manuella kassorna. Jag skyndar ut ur centrum. Sirener hörs på håll. På radion pratar de om ett terrordåd. Handlar det verkligen om oss?

Måndag. Jag leder cykeln uppför Mäster Samuelsgatan. Redan på håll börjar tårarna rinna. Blomberget utanför Åhléns där lastbilen dundrade in. Plywood-skivan som täcker skadorna på fasaden är redan proppfylld med hälsningar på olika språk skrivna med bläck direkt på träet eller på små

färgglada post-it-lappar. Och så de fyra orden Ebba 11 år, saknad.

Tomhet. Vemod. Sorg. Medmänsklighet. Gemenskap. Värme. Alla känslor ryms i mig när jag sätter mig på huk och läser några av de fina hälsningarna.

Jag börjar gå längs Drottninggatan. Samma väg som på fredagen. På några platser ligger mindre högar av blommor. Hyllningar till dem som fallit offer längs attentatsmannens vansinnesfärd. Jag stryker bort tårar, de blandas med tårarna hos dem jag möter. Det kunde varit jag. De kunde varit du. Vi har sett det på tv från andra platser. Nu ser vi det framför oss. Nu vet vi hur den känns. Rädslan. Men också kärleken som strömmar emot oss. Nu vet vi.