Erfarna brandmän träffas med skratt & allvar
EX-BRANDMÄN. De har räddat barn, byggnader och en elefant – nu träffas de i Råsunda Inga jamande katter i träden, inga elefanter i kanaler och inga larm som tjuter. Varje onsdag träffas brandmän i lugn och ro på Café Kärven i Råsunda för att prata minnen
Jag tog hand om en drunknad femåring för många år sedan. Då var min son i samma ålder.
Runt långbordet sitter aktiva och före detta brandmän. Mattias Karlsson med sina 45 år är yngst, Jan Spångberg, 72 år, är äldst. Sammanhållningen och kamratskapet går nästan att ta på.
– I det här yrket är man extra beroende av varandra. Som rökdykare går man inte in ensam i ett brinnande hus. Man måste kunna lita på varandra till hundra procent, säger Gunnar Hermansson, 66.
Jan Spångberg, 72, arbetade i 36 år som brandman och håller med:
– Man sover ihop, äter ihop, idrottar ihop, tvättar ihop och åker på larm ihop. Man blir sammansvetsade.
Det pratas minnen och skrattas. Som när stationen fick larm om en förrymd chinchilla på Bokvägen i Rå- sunda. Djuret hade fastnat i ett stuprör. Lasse Rodenkirchen stack ner handen:
– Jag hade handskar på mig och fick tag i den. Men hade chinchillan bitit så hade jag släppt taget, jag lovar.
”Klättrar bara längre upp”
Eller när det larmades om att en elefant fallit ner i Djurgårdskanalen. Nej, det var inget aprilskämt. Elefanten hade rymt från en cirkus. Det krävdes en kranbil från Nacka för att få upp den på landbacken igen.
Men om katten sitter fast i ett träd är det ingen idé att larma brandkåren.
– Vi kan åka någon gång för den goda sakens skull. Men oftast klättrar bara katten längre upp, säger Gunnar Hermansson.
– Och ärligt talat, hur många kattskelett har du sett i ett träd? Katten tar sig alltid ner själv förr eller senare, säger Jan Spångberg.
Men katter, chinchillor och elefanter hör inte till vanligheterna. Vardagen handlar om bränder och olyckor. Och visst är det en speciell känsla att lämna sin arbetsplats med vetskapen om att man förmodligen har räddat liv. Men det finns även mörka sidor
– Jag tog hand om en drunknad femåring för många år sedan. Då var min son i samma ålder. Det kändes tungt, minns Gunnar Hermansson.
Innebandy och larm
Eller när Katarina brandstation på Södermalm för ett antal år sedan fick larm om gaslukt i en fastighet. I en lägenhet låg en hel familj, två vuxna och tre barn, döda. Då stängde stationen för dagen.
– Vi är mentalt förberedda för det mesta. Men varje dag är ny, man vet inte vad som hända. Det kan bli innebandy och käk eller massor av larm, säger Gunnar Hermansson.
Alla runt bordet är överens om att de har världens bästa yrke.
– Gemenskapen är fantastisk. Det krävs en viss typ av människa. Alla har olika roller men man måste kunna jobba tillsammans. Om man inte kan jobba i grupp så trivs man inte med jobbet, säger Gunnar Hermansson.
Snart är det dags för den årliga festen i kamratföreningen Röde Hanen. I år håller man till i gymnastiksalen på Solna brandstation på Ekensbergsvägen.
– Det blir nog mest pensionärer men alla är välkomna, säger Gunnar Hermansson som lovat att ansvara för aftonens meny,
Kvällen inledes med en tyst minut för de brandmän som gått bort under året.