Fatemehs historia blir till berättelse på scen
Startade sittstrejken på Mynttorget 2017
HUSBY/VÄLLINGBY Sommaren 2017 blev Fatemeh Khavari rikskänd, när hon tillsammans med andra unga sittstrejkade på Mynttorget för att protestera mot utvisningarna av afghanska ungdomar. Nu ska boken om hennes liv sättas upp som pjäs.
För två år sedan skulle skådespelerskan Oldoz Javidi köpa en födelsedagspresent till en vän, och fastnade för en bok med ett vackert omslag och en gripande titel: Jag stannar till slutet. Samma kväll skulle hon slå in paketet men tänkte bara skumma igenom baksidan av boken först.
– Flera timmar senare satt jag kvar på samma ställe; jag kunde inte lägga den ifrån mig, säger hon.
Kan påverka och förändra Boken var skriven av Fatemeh Khavari, som är född och uppvuxen i Iran, med ursprung i Afghanistan. 15 år gammal kom hon till Sverige, och som 17-åring startade hon organisationen Ung i Sverige, och anordnade den väldigt uppmärksammade 58 dagar långa sittstrejk som började på Mynttorget i Gamla stan.
Lite senare skrev Fatemeh boken om demonstrationen och sitt liv.
– Personen jag skulle ge bort boken till var dramatikern Stina Oscarson. Jag bad henne skriva en monolog av innehållet, säger Oldoz
Javidi.
Tereza Andersson fick sedan frågan om att regissera.
– Och det har jag inte ångrat. Den här historien kan hjälpa till att påverka och förändra vår omvärld. Jag hade varit dum i huvudet om jag inte sagt ja, säger hon.
Inte bara en föreställning Den 19 september har pjäsen premiär. Rollen som Fatemeh Khavari spelas av Oldoz Javidi själv, och på scenen finns fyra killar som statister. De var själva med under sittstrejken 2017.
– Det blir väldigt påtagligt eftersom vi har killarna med oss; det här är deras liv, oron de måste leva med. Det blir aldrig reducerat till att bara vara en föreställning, säger Tereza Andersson.
Oldoz Javidi är säker på vad hon vill förmedla från scenen.
– Medan jag läste boken grät jag högt, jag svor, jag var arg, men också fylld av kraft av tanken att förändring är möjligt, även när man är på noll. Det är det jag vill säga till de som ser pjäsen. Och personerna föreställningen berör från början – de ensamkommande – hoppas jag känner kärlek.
Det har varit känslosamt.