”Vad jämför vi – Sveavägen mot Storgatan i Skellefteå?”

Snön föll. Några minuter gick. Och ner damp de årliga jämförelserna mellan veka stockholmare och rejäla norrlänningar. På Instagramkontot Dyngbaggegalan jämförs en stockholmares gnäll under snökaoset 2016 med årets norrländska hjältar som vadar genom knädjup snö i stormvindar med lådor fulla av förnödenheter:

– Natten har varit bra, lite snöigt då, säger de uppenbart glada norrländska hjältarna som har stått stilla i obygden sedan mitt i natten på grund av ett strandat tåg.

Med rötterna i Västerbotten brukar jag mest skratta med åt Fjollträskfasonerna.

”Stockholmare … de är för roliga”, tänker jag med ett överlägset leende och en huvudskakning.

Visst är det skönt att välja sina lojaliteter efter läge?

Rädda mig! Norrlänningen i mig är på väg att dö.

För till saken hör ju att jag egentligen är mycket mer stockholmare än norrlänning och ju fler år som gått desto mer har den där jämförelsen börjat skava. Vad är det vi jämför egentligen? Essingeleden mot Blå vägen mellan Storuman och Laisbäck? Sveavägen mot Storgatan i Skellefteå?

Alla möjliga överlägsna huvudstadstankar susar genom min skalle.

Min Stockholmskärlek avtog heller inte när jag gav mig ut i trafiken förra veckan på snömoddiga och svinhala vägar och såg hur få av alla tusentals bilister som krockat eller kört av vägen. De flesta höll låga hastigheter, visade varandra hänsyn och hjälptes åt där trafikljusen gett upp i rysskylan.

Rädda mig! Norrlänningen i mig är på väg att dö. Skicka era bästa historier och bilder på stockholmare som misslyckas i vintertrafiken!