FLANÖR. August har vandrat i flera månader genom Sverige från söder till norr

Jag måste återanpassa mig till civilisationen.

– Sista biten blev tuff. Dels var det en lång etapp, 25 mil från Abisko till Treriksröset, dels var det tungt eftersom jag var tvungen att bära med mig mycket mat. På hela sträckan mötte jag två personer, en löpare och en renskötare, och det var senhöst med regn och dimma och allt var visset. Otroligt ödsligt! säger August.

När Mitt i når honom i slutet av september har det gått ett par dagar sedan han nådde målet, Sveriges nordligaste punkt, men han har inte slutat gå för det.

– Treriksröset är bara en betongklump. Jag hade nått målet efter att ha gått norrut i ett halvår, men det var ingen storslagen målgång. Jag klättrade upp på själva röset och det var mäktigt, men det kändes konstigt. Där finns ingenting, så det var bara att fortsätta gå.

Ska till Sollentuna

August gick mot Hatteng i Norge, fyra mil nordväst om röset, och därifrån ska färden hemåt påbörjas.

– Jag ska träffa några kompisar i Västerås och så ska jag till Sollentuna och träffa mina föräldrar. Annars har jag inget bestämt i höst. Det enda jag måste göra är att hitta en ny bostad i Linköping innan jag börjar plugga där igen i januari, säger August.

Han pluggar till ingenjör inom energi och miljö sedan 2017, men för ett drygt år sedan började han känna för en paus.

– Jag tänkte att det vore kul att göra något annat, inte jobba och inte plugga. Jag såg filmen ”Wild” om en tjej som vandrar en led i USA och bestämde mig för att göra en egen tur.

Och då tyckte du att från Smygehuk till Treriksröset var lagom?

– Ja, eller i alla fall rimligt att genomföra.

132 vandringsdagar

I mitten av april påbörjades promenaden, vid Sveriges sydligaste punkt Smygehuk. Sedan travade August på oförtrutet i 167 dagar, 132 vandringsdagar plus 35 insprängda vilodagar.

– Man kan gå snabbare, men jag höll ett behagligt tempo. Det tog en månad längre än planerat men det gjorde ingenting.

Hade du tränat något innan?

– Nej, inte direkt, men jag gick lite kortare sträckor i början. Sedan vänjer sig kroppen.

Så gott som hela vandringen har August bott i tält, ibland för att spara pengar då budgeten var begränsad men oftast för att det inte fanns några alternativ.

– Långa sträckor har varit ensliga. Ibland träffade jag andra vandrare längs vägen, men mest har jag ju gått helt själv. Jag trodde ensamheten skulle vara jobbig, den var en del av utmaningen, men det gick bra.

Nu har August alltså några månader på sig innan han ska återuppta studierna, och det tror han kan behövas.

– Jag måste återanpassa mig till civilisationen. Skönt att ha lite tid för det. Det är annars ett återkommande tema att det inte är friktionsfritt att komma tillbaka, säger han.