”Vi försöker att inte
Olha, 39, och hennes döttrar lämnade hemstaden Dnipro med ett evakueringståg och kom till Solna med hopp om att snart återvända. ”Jag har slutat att drömma och planera för framtiden”, säger hon, sju månader senare. FLYKTINGAR. 128 har flyttat in i modulhu
Vi är väldigt glada för det här boendet.
Två sängar, ett litet kök. I fönstret hänger en pappersgirland. På väggen en anslagstavla med barnens skolscheman.
Olha Huzovata är ledig från städjobbet på Scandic vid centralen idag.
Hon har bakat äppelkaka och rör ihop kaffe när Mitt i släpps in i enrummaren i modulerna vid Solna station där familjen bor sedan snart två månader.
– Vi är väldigt glada för det här boendet. Det är litet, men smart planerat.
Senast vi sågs var i våras utanför Solna Centrum där familjen sålde kakor och pyssel till förmån för det ukrainska försvaret.
Då med hopp om att snart kunna återvända.
Nu – ingen vet när.
Explosioner i hemkvarteret
Attacker med drönare har gjort tillvaron än mer oförutsägbar – de flyger lågt och är svårupptäckta för luftvärnet, berättar Anna Barysheva, Olhas syster och Solnabo sedan tio år.
– Det kan smälla när och var som helst, alla är väldigt stressade, säger hon.
De visar bilder på mobilen från hemkvarteret. En drönare exploderade intill en buss i morgonrusningen här om dagen och dödade flera.
Samma buss som Olha och Annas gudmor tar till jobbet.
Nu saknas fönstren på husen i bild. Strax bakom har familjen sin lägenhet och där bor Olhas make Dmitro kvar.
– Jag har slutat att drömma och planera för framtiden. Det är klart att vi vill hem, men vi försöker att inte hoppas för mycket. En dag i taget, konstaterar Olha.
Studerar på distans
Daria och Maria, 13 och 8 år, började i skolan i Solna i våras.
Men det var svårt att hänga med på lektionerna, eleverna var på olika nivåer och det blev stökigt, berättar de.
Nu läser tjejerna på distans i varsin säng från sin gamla skola. En del lärare är nya ansikten som kommit in från ockuperade grannstäder.
Känner skuld
Andra har flytt – Darias musiklärare undervisar från Italien. I ena sängänden står en synt som Daria riktar mobilen mot och som filmar hennes händer på tangenterna när det är musiklektion.
Vardagen har, mitt i oron och hemlängtan, börjat tuffa på.
Förra veckan fick Olha och Anna sina föräldrar till Solna. De bor hemma hos Anna.
Trots att pappan fick lämna landet känner han skuld.
– Han känner att han svikit sitt hemland. Jag tycker det är jätteskönt att ha dem i trygghet. Pappas kontor har blivit beskjutet två gånger, säger Anna.
Systrarna fortsätter att stå utanför Solna Centrum nästan varje helg. De säljer hembakta bullar och brukar få ihop runt 2 000 kronor som de skickar till de ukrainska soldaterna.