En arbetsdag avklarad – jag grät bara en gång
”Jag är förälder nu”. Tanken susar förbi, men det är svårt att ta in. Att bli mamma går inte att förbereda sig för. Det bara sker. Helt plötsligt håller jag min dotter i famnen, jag tittar på henne men kan inte riktigt förstå.
Mycket av det jag trodde jag skulle känna känner jag inte, och tvärtom. Känslor och tankar blandas i ett virrvarr i kroppen. Men sen sjunker det in, det tar några veckor.
Våren kommer, sommaren försvinner lika fort som vanligt, månaderna går och jag njuter i min bebisbubbla.
Men när hösten stormar in börjar jag bli nervös. Jag har ju precis börjat identifiera mig som mamma, och nu ska jag plötsligt börja jobba igen, vem är jag då?
Jag ska lämna min dotter hemma med sin pappa. Jag vet att hon klarar sig med honom, men kommer jag klara mig utan henne?
Jag grät bara en gång när ingen såg.
Men när första arbetsdagen är avklarad (det var inte så farligt, jag grät bara en gång när ingen såg) och jag är på väg hem börjar det sakta sjunka in.
Ja, jag är mamma, det finaste man kan vara. Men jag är också journalist, en vän, en dotter, en sambo, en stockholmare, en pastaälskare, en tedrickare.
Att umgås och utbyta idéer med mina kolleger, göra tidning och vara med och skriva om stockholmarna för stockholmarna, det är också jag. Så när jag öppnar dörren i slutet av dagen och rusar in för att pussa på de där knubbiga kinderna, kan jag inte låta bli att tänka: ”Jag är förälder nu. Jag klarar ju allt”.