Här är Järvafältets historiska fotspår
ANRIKT. Järva fornlämningsrikaste området i Stockholm
PÅ UPPTÄCKTSFÄRD. Området runt Spånga kyrka och andra delar av Järvafältet är rikt på fornlämningar och gravar. Vi följer med arkeologen Daniel Sahlén på en historisk tur.
Här begravde man askan efter sina döda, tillsammans med gravgåvor.
● Vad har Bromsten, Rinkeby, Tensta och Rissne och gemensamt? Jo, alla har de fått sina namn från gamla medeltida gårdar. Men det är inte daet enda spår som historien har satt på området kring Järvafältet.
Något som många kanske inte känner till om Järvaområdet är att det är väldigt rikt på fornlämningar. Rinkeby-Kista är faktiskt det fornlämningsrikaste området i Stockholm, och även i Spånga-Tensta finns det gott om hälsningar från svunna tider.
– På Järvafältet har vi många lämningar från just järnåldern, vilket beror på landhöjningen. Tidigare låg hela området under vatten, och då bodde det ju ingen här. När landet reste sig ur havet var landskapet idealt för järnålderns bönder.
Det säger Daniel Sahlén, arkeolog på Stockholms läns museum. Vi träffar honom i närheten av Spånga kyrka, för att få en inblick i livet runt Järvaområdet som det såg ut för dryga tusen år sedan. Han står mitt bland träden, ovanpå en liten bergknalle, i det som för den oinvigde ser ut som ett vanligt skogsområde. Men det ligger mycket historia under marken.
– Det här är en typisk gravhög. Här begravde man askan efter sina döda, tillsammans med gravgåvor. Och så lade man stenar runt och ovanpå graven.
Yngre järnåldern
Någon gång under den yngre järnåldern valde människor som bodde i närheten att lägga ett gravfält här. Det var praktiskt att ha gravfältet nära gården, och höjden gjorde att gravfältet blev både synligt och mäktigt.
Det här var innan kristendomen hade gjort sitt intåg på bred front.
– Men sedan fortsatte man att begrava sina döda i samma gravfält, även när man övergick till kristendomen. Däremot kremerades inte de som var kristna, de lades i öst-västlig riktning och de fick inga gravgåvor.
De flesta var lantbrukare
På den här tiden bestod området av skog och åkermark, med enstaka gårdar insprängda.
– De som bodde här var antagligen lantbrukare, med både odlingar och djur. Landet, som tidigare varit havsbotten, lämpade sig bra för odling. Men de som bodde här handlade också, och kunde transportera sina varor på vattenvägarna. Vattendragen i trakten satt fortfarande ihop med Mälaren och Östersjön; eftersom landhöjningen inte hade hunnit så långt som idag.
På platsen där Spånga kyrka står idag stod det troligen en träkyrka tidigare.
– Det finns runstenar på området som är äldre än den nuvarande kyrkan, så antagligen låg det en träkyrka här först.
Runstenar, som de som står uppställda kring kyrkan, restes för att hedra döda släktingar. Men runstenarna var inga gravstenar utan statusmarkörer. Dels var det hög status att – i likhet med kungen – ha konverterat till kristendomen, vilket markerades med stora kors inhuggna i stenarna. Dessutom var det inte vem som helst som hade råd att låta hugga en sten. Stenarna användes också för att markera territorium.
Vissa av dem fick dock ett lite snöpligt slut, vilket man kan se tecken på, insprängt i kyrkväggarna.
– Det behövdes ju mycket sten för att bygga kyrkan, så då högg man upp runstenarna och använde till bygget. Det finns runstenar både inmurade kyrkväggarna och i muren runt kyrkan. De var bra som byggnadsmaterial, helt enkelt, avslutar Daniel Sahlén.