Leif Oldenburg: ”Var fanns poliserna? Rikslarmet? Avspärrningarna?”

Var befann jag mig när Olof Palme sköts till döds på Sveavägen en småkall februarinatt för 34 år sedan? Vi börjar bli en krympande skara som kan svara på den frågan. Men här är min historia:

Jo, jag var faktiskt där. Det är sant. Eller i alla fall i närheten, cirka 200 meter från mordplatsen – på Pressklubben på Vasagatan.

Vi satt nog ett 30-tal lagom nyktra reportrar som skrålade och ljög om våra scoop för den som orkade lyssna.

Och larmet gick förstås?

Alla lämnade sina halvt urdruckna ölsejdlar och rusade iväg för att rapportera om det moderna Sveriges största nyhet.

Icke. Ingen märkte något.

Det här var nämligen före mobiltelefonernas tid.

Själv gissar jag att jag lämnade lokalen på ostadiga ben vid 01-tiden på natten, några timmar efter mordet.

Jag tog en taxi hem till förorten och slocknade. Utan att ens ha skymtat en polis eller minsta tillstymmelse till avspärrningar.

Först morgonen därpå ringde en bekant och berättade vad som hänt.

Att en hög halvlulliga journalister missade hela dramat kan jag i och för sig förstå. Men var fanns poliserna? Rikslarmet? Avspärrningarna?

Det här var nämligen före mobiltelefonernas tid.

Svaret är – ingenstans. Däremot har jag inget svar på frågan om vem som sköt Olof Palme.