Tankarna på stan om Palmebeskedet

34 ÅR SENARE · Minnen från mordnatten – och tankar kring Skandiamannen

Chefsåklagare Krister Petersson har pekat ut Stig Engström som Olof Palmes mördare. Vi har träffat folk på stan för att höra vad de minns från mordnatten.

Susanne Wise, 63,

Kärrtorp:

Hur minns du Palmemordet?

– Jag vaknade redan klockan sex på lördagsmorgonen av misstag, eftersom vi hade glömt stänga av alarmet på radion vid sängen. Så radion slogs på, vi vaknade och började lyssna på Ekot. När de sa att Olof Palme blivit skjuten på öppen gata trodde jag det var en repris av någon radioteater vi lyssnade på. Sedan sa de ”hörnet av Sveavägen” och då blev jag upprörd över att de kunde göra så detaljerade teaterpjäser om vår statsminister. Sedan förstod jag att det var en verklig nyhetssändning, sprang och hämtade tidningen och insåg att det var sant.

– Efter frukosten var vi tvungna att gå ut. Vi bodde vid Mariatorget då och jag minns att jag blev förvånad att allt såg ut som vanligt, på något sätt hade jag förväntat mig att Stockholm för alltid skulle vara annorlunda. Vi gick till Sergels torg där människor gick omkring och grät.

– När gamla inslag började rulla på tv igen mindes jag plötsligt den speciella lukten av det enorma berget av rosor vid mordplatsen. Allt kom tillbaka, jag kände verkligen lukten i näsan. Palmemordet är fortfarande ett öppet sår, ett trauma.

– Jag minns även hatet, fascismen som blev allt mer påtaglig vid den tiden. Det är viktigt att minnas, det finns tyvärr kvar i dag.

Vad tror du om Skandiamannen?

– Vi hade ju blivit lovade ny teknisk bevisning men det fick vi inte alls. Trots det försöker jag förlika mig med att det var Skandiamannen. För Palmes familjs skull får vi försona oss med den här tanken. Vi får inte veta mer än så här. Det här är ”as good as it gets”.

Olof Palme.

Anette Wessblad, 70, och dottern Alexandra, 47, Östermalm: Hur minns du Palmemordet? Anette: – Vid den tiden bodde vi vid Johannes kyrka, precis i närheten av mordplatsen. Jag vaknade upp av att det var polisbilar och sirener utanför och vi satte på tv:n. När vi förstod var det var som hade hänt kändes det helt förskräckligt. Alexandra: – Jag gick i 6:an och var på väg hem från fjällen. Jag minns att de som åkte i bilen framför oss stannade och sa åt oss att genast sätta på radion. Man trodde inte det var sant när man hörde nyhetssändningen. Vad tror ni om Skandiamannen? Anette: – Det som presenterades var blähä blähä. Jag hade förväntat mig något helt annat. Det här kommer aldrig vara över.