Jag saknar festen som aldrig blev av

Nu har det varit skolstart lite här och där. Både för stora och små barn.

Minns du när du började gymnasiet, var det någon på redaktionen som frågade? Svaret är nej.

Däremot minns jag min studentexamen tre år senare i Kärrtorps gymnasium. Lastbilsflak, sprutande bubbel, vita mössor och tramsiga sånger?

Glöm det, kära läsare.

Det här var 1972. Då gick man ut gymnasiet – studentexamen och tingeltangel på skolgården var möjligtvis något för överklasselever i privatskolor.

Nix, vi bojkottade allt studentfirande i solidaritet med Vietnams kämpande folk och den svenska arbetarklassen (kanske i solidaritet med några till, minns inte så noga).

I stället tog vi tunnelbanan in till Kvarnen på Folkungagatan. Det blev några öl och sedan tack hej.

En av oss blev faktiskt med tiden högt uppsatt domare, en annan politiker – och undertecknad sitter här och skriver en krönika för er. Revolutionen kom liksom av sig på vägen. Men den där junidagen 1972 gick vi alla fall hem med gott samvete. Men nu kan det sägas: jag saknar festen som aldrig blev av. Så kul det hade varit.

Revolutionen kom liksom av sig på vägen. Men den där junidagen 1972 gick vi alla fall hem med gott samvete.