Det blev ett äventyr i jakten på norrskenet
Efter att ha sett en massa fantastiska norrskensbilder, fattade jag nyligen beslutet att själv testa på norrskensjagandet.
Sagt och gjort. Jag börjar följa norrskensjägare på sociala medier, läser på om kamerainställningar. Och när det rapporteras om stundande norrsken ger jag mig ut i natten.
Jag och hunden tar oss till en sjö i närheten. Där det är beckmörkt. Väldigt, väldigt beckmörkt.
Nåja. Det är bara att tuffa upp sig, slå sig ner på en brygga och börja fippla med kamerans inställningar. Inte det lättaste i beckmörker. Jag skruvar. Fotar. Rattar lite till. Tar några bilder i blindo. Tänker att norrskenet kanske dyker upp på displayen, även om det är för svagt för att se med blotta ögat.
Men nej.
Det är bara att tuffa upp sig och börja fippla med kamerans inställningar.
Efter en halvtimme på bryggan, tänker jag att jag ska dubbelkolla min riktning. Det visar sig att min inre kompass har visat mig 180 grader fel.
Så jag flyttar mig, och den vid det här laget ganska rastlösa hunden, till en ny plats. Nu sitter vi istället på en kulle vid en kyrkogård. Jag trippelkollar riktningen, ställer upp kameran, fotar, skruvar lite mer på inställningarna, tittar i displayen. Inget.
Är på väg att ge upp. Kommer på att jag glömt en viktig inställning: att ändra ISO-talet. Nu jäklar. Platsen är rätt. Riktningen är rätt. Klockslaget är rätt. Kameran är till slut rätt inställd. Jag trycker ner avtryckaren, väntar på att de trettio sekundernas slutartid ska gå ... Och så dör kameran. Batteriet är urladdat. Det blev inget norrsken den kvällen. Men vi fick ett litet äventyr, jag och hunden, där i mörkret. Och förr eller senare kommer det väl tillbaka, norrskenet.