”Vi vill inte förbjuda oss att ge någon en gåva som är i nöd”
Situationen med tiggare i Sundbyberg är gemensam med övriga Europa. Den tyska tidningen Tageszeitung följde en kvinna, 21 år och tvåbarnsmor från Rumänien. Hon färdades 1400 kilometer till München från sin lilla by i Rumänien. När hon sitter fem veckor i München och tigger är hennes söner, på fyra och sex år, ensamma hemma i hyddan. De har inget varmt vatten, taket har gått sönder, det regnar rakt in i bostaden och det är kallt. Hon är arbetslös och hennes man sitter i fängelse. Tidningen skriver att ett jobb i Rumänien skulle ge henne 210 Euro. Mer än det dubbla får hon in på fem veckor när hon tigger i München, där får hon 500 Euro.
Det är klart att det hade varit bättre om föräldrarna hade arbetat i Rumänien varit med sina barn. Men denna unga kvinna är en del utav den romska minoriteten i Rumänien och därmed långt utanför samhällsgemenskapen. Därför tigger hon.
Ett förbud mot tiggeri är även ett förbud att ge pengar till en annan människa. Jag vill inte komma dithän att människor förbjuds från att hjälpa en annan människa. Tiggaren är min medmänniska, även om hon kommer från ett annat land.
Själva grundtanken med EU är att vi ska kunna hjälpa varandra, länder ska stå sida vid sida och hantera gemensamma utmaningar. Den svenska regeringen och svenska EU-parlamentariker behöver sätta tryck på Rumänien och Bulgarien, dessas länder måste uppvärdera sina minoritetsbefolkningar och se dem som fullvärdiga medborgare.
Om inte det sker söker människor i förtvivlan en lösning, därför kan en ung mamma vara borta fem veckor från sina två barn för att försöka ge dem en bättre framtid. På EU-nivå kan vi hitta lösningar. Här i Sundbyberg kan vi konstatera: Vi vill inte förbjuda någon att ge en gåva till den som är i nöd.