Plötsligt kom en kista in på kontoret

Så här när alla helgons dag närmar sig brukar lite extra fokus hamna på kyrkor, kyrkogårdar och på avlidna anhöriga. För mig brukar tankarna flyga iväg långt, långt bort. Till en tid då jag bodde i Paraguay i åtta månader.

Jag hade rest dit på solsemester. Men efter tre veckor i solen kändes tanken på hemresan inte alls lockande. Så en dag bestämde jag mig. Jag stannar kvar.

Återstod att söka jobb. Spanskan var så god som man kan vänta sig efter tre års gymnasiestudier, men jag lät inte det hindra mig.

Via en bekant fick jag en intervju på ett företag. Jag förstod inte ett ord på intervjun men lyckades le tillräckligt glatt och tydligen nickade jag på rätt ställen.

Jobbet var mitt. Jag placerades vid en receptionsdisk, med en telefon bredvid mig. Skräcken var fullkomlig. Jag stirrade på telefonen och försökte betvinga den att inte ringa.

På något sätt klarade jag av jobbet, tillräckligt väl för att undvika att få sparken. Ett leende räcker tydligen långt. Jag förstod inte riktigt vad företaget sysslade med, men att det hade med försäkringar att göra. Plötsligt en dag, kom det några bärandes på en kista. De följdes av en grupp sörjande människor.

Det började bli dags att ta reda på vad det faktiskt var för slags företag jag jobbade på. Efter några diskreta frågor till kollegorna visade det sig: det var en begravningsförsäkringsbyrå.

Människor kom alltså in varje månad och betalade en avgift – för att säkerställa att man skulle få en värdig och påkostad begravning när det var dags för det.

Jag vet inte vad som är underligast med den här historien. Det faktum att begravningarna hölls i en vanlig kontorslokal. Det faktum att jag fått jobb som receptionist och telefonist utan att kunna språket. Eller det faktum att jag jobbade flera veckor på en begravningsbyrå i Paraugay, utan att förstå att det var det jag gjorde.

Jag förstod inte ett ord på intervjun men lyckades le tillräckligt glatt.