Robert drar på sig kvinnokläder
Robert Gustafsson sina första gubbar i tv när Killinggänget skulle fylla ett hål i tablån med ”något lite ballt”. Hösten 2022 syns han på affischer över hela stan iklädd paljettklänning. Nu ska han dra busslaster till Oscarsteatern. Den populäre komikern
Platsen är en skolgård i Skara. Året är 1973, möjligen 1974. Lågstadieeleven Robert Gustafsson spelar upp handlingen från de skräckklassiker, som SVT visar på kvällarna, för sina skolkamrater. Uppflugen på en bänk förvandlas han till varulv, Dracula och Frankensteins monster.
– Jag var väl den ende i klassen som fick se de där filmerna, konstaterar han.
– Det var spridda applåder, stenkastning och lite andra reaktioner. Men jag fick i alla fall en publik!
Redan som 13-åringar blev han och barndomskompisen Niclas anställda på lokalradion. De fick egna nycklar till ”alla dörrar i Skövde stad”.
– Pedofilskägg och parkas med Svtmärke var det coolaste för oss i en tid då media inte var häftigt. För alla andra i vår ålder var det mopeder, handboll, porr – och sprit, säger han.
Med åratal av rutin från lokalrevyer och radiosatir hade komikern från Skara börjat göra sig ett namn i medie-Sverige 1992. Så när Henrik Schyffert fick i uppdrag att sätta ihop ett gäng till tvprogrammet som döptes till ”I manegen med Glenn Killing” var Robert ett naturligt val som den som ”skulle göra en massa gubbar”.
– Det var väl en 35 peruker där, så vi började improvisera direkt.
Minst sagt hektiskt scenliv
Sedan sa det bara: Pang! konstaterar han 30 år senare i ett rum på Oscarsteatern. Det är paus i repetitionerna till musikalen Tootsie och Robert slevar i sig en lunch-yakiniku. På bordet framför ligger drösvis med foton från hans långa karriär.
– Först spelade jag in Björnes magasin, sedan åkte jag direkt till Mosebacke där jag gjorde en kabaré av Allan Svensson. Därifrån åkte jag hit till Oscars och gjorde revy – och så till Berns och I manegen … Fyra grejer på en dag.
Hur skapar du en gubbe?
– Ofta börjar det med imitationer, som blir en helt ny figur. Gregers förlaga var till exempel skådespelaren Axel Dyberg. Acke Dyyyberg… Han hade den hääär rösten, säger Robert och pratar plötsligt med frustande basröst à la brandchefen i Nile City.
– Han var frispråkig. Levnadsglad. Sedan blev den här krocken så kul att han inte bara skulle vara bisexuell utan unisexuell och så fick han inte säga ett enda snuskigt ord utan bara omskrivningar som segla i hamn, trollflöjten, pastejköket, pollare…
Har du någon favoritkaraktär?
– Man vill inte göra någon svartsjuk, men Greger är alltid skön att vara i. Allt ska vara roligt. Han är glad. Det är inte lika kul att vara Tony Rickardsson och gå omkring vara så där jävla bitter, säger han på gnälligt dalmål.
Tony föddes i samband med en idrottsgala. Robert och Henrik Schyffert skulle tänka ut en monolog och såg att speedwayföraren fanns med bland gästerna.
– Jag visste att han inte skulle få något pris den här gången heller och var själv förbannad över att motorsport aldrig får synas och höras. Så jag tänkte: Jag tar min egen aggression och tittar på de andra nominerade: Tresteg, ser det ballt ut? Verkligen inte! Och så lägger man det i munnen på Tony. Han får säga det som många bara tänker och tycker. Det kändes väldigt svenskt.
Fåtal kvinnoroller
Alla bilder på bordet föreställer gubbar. Efter en stunds funderande erinrar han sig fyra kvinnoroller. Mest känd är förmodligen Tant Råbiff, hon som röstar på nazisterna.
– Gubbarna ligger en närmast, då kan man plocka från sig själv. Plus att jag vill ha in mycket svärta. Lägger man svärta i en kvinnlig karaktär är det lätt att det bara blir ”tycka synd om”. Känner man för och med någon blir det roligare och dråpligare. Någon som mår för bra tycker man bara illa om. Karaktären ska må lika dåligt som jag.
Nu ska han inte spela kvinna i Tootsie, men väl en man, Michael, som klär ut sig till Dorothy för att lägga beslag på ett musikaljobb.
– Det var inte självklart att ta rollen. Jag mindes filmen och tänkte att det inte känns så fräscht med män i kvinnokläder i dag.
När det visade sig att förlagan var en omarbetad, bara ett par år gammal Broadway-show, nappade han direkt.
– Den slår mot både patriarkatet och feminismen och är väldigt allmänmänsklig. Dessutom driver den med musikalformen, vilket jag gillar i och med att jag inte är något större musikalfan.
Hur förberedde du dig?
– Hemligheten för mig var att inte glömma bort Michael bakom Dorothy. Om jag skulle spela kvinna på riktigt hade jag behövt umgås med bara tjejer i ett halvår.
Trots sin aversion har Robert faktiskt gjort en musikal tidigare, Rivierans guldgossar med Loa Falkman och Dan Ekborg.
– Det de föreställningarna har gemensamt är storyn. Man skulle kunna ta bort musiken och det blir lika roligt ändå. Gör du det med en vanlig musikal finns inget kvar och den tar en kvart att spela.
Hösten 1992 gjorde
Det var spridda applåder, stenkastning och lite andra reaktioner. Men jag fick i alla fall en publik!