Skogen tillhör alla

Jag springer i Sandaspåret. Jag springer vid Norra berget. Jag springer i skogen vid Bredden. Jag har ännu inte sprungit i Runbyspåret eller bort mot Lövsta, men det är bara en tidsfråga – inte en fråga om när en gärningsman grips, utan en fråga om när jag får lust att springa där.

Jag var ute på en långtur häromdagen och mötte killar och tjejer, män och kvinnor. Löpandes och cyklandes, ensamma och i par. Ibland mötte jag deras blick, andra gånger inte. Ibland sade jag hej, andra gånger inte.

Men jag vände mig aldrig om. Jag var aldrig orolig. Jag var aldrig rädd. Detta är jag så tacksam för. Jag har kvar min frihet att röra mig var jag vill, när jag vill, utan att känna rädsla. Det är en lyx – som borde vara självklar. Men för många Väsbybor är den inte självklar längre.

Tack, alla föreningar, grupper, privatpersoner och samhällskrafter som gör ett jättejobb för att återta skogarna.

Jag hoppas att vi alla snart kan känna att de är våra igen.