Börje om djur och makthavare

Jag höll på att köra på ett rådjur på Bollstanäsvägen för några veckor sedan. Jag bromsade in och djuret hann undan, lyckligtvis.

Värre gick det i vintras när två rådjur i mörkret sneddade över Väsbyvägen. Det första kom över oskatt medan det andra sprang in i sidan på bilen. Det smällde ordentligt, men när jag klev ur bilen hade djuret försvunnit. På bilen syntes inte en skråma.

Jag ringde polisen, som man enligt lag ska göra. En av kommunens viltvårdare ryckte ut, men om han hittade rådjuret vet jag inte.

Det är gott om rådjur i Väsby, vilket glädjer en del men förargar andra. I trakten finns också harar, grävlingar, rävar, dovhjortar och en och annan älg och vildsvin. Vid enstaka tillfällen kan en varg eller lo dyka upp.

Enligt uppgift från kommunen inträffar en viltolycka på vägarna i Väsby i stort sett varje vecka. 2013 rapporterades 87 olyckor, vilket är den högsta siffran på flera år. Mörkertalet anses emellertid stort. Många olyckor polisanmäls aldrig.

Djuren har inte förstått att makthavarna i Väsby har ambitionen att förvandla kommunen till en riktig stad. Enligt kommunens slogan är Väsby en plats där ”färgstarka människor möts”. Det sägs inget om rådjur eller grävlingar. De har ingen glädje av vår fina äldreomsorg eller vårt nya kulturhus.

Någon kommersiell jakt förekommer inte längre i Väsby. Enligt kommunens viltvårdsplan är kommunens marker inte lämpliga för det. Folk vill höra fågelsång, inte gevärsskott, när de är ute i skogen och plockar svamp.

Kommunen har fyra viltvårdare, som arbetar ideellt och utan betalning letar upp trafikskadade djur, håller rådjursstammen på en rimlig nivå och ser till att vi inte får för många vildsvin, fälthöns, dovhjortar eller vildkatter. Viltvårdarna ska också, enligt viltvårdsplanen, ”avlägsna gäss” från kommunens badplatser.

Någon av viltvårdarna har alltid jour och ett normalt år kan de få tjänstgöra runt 1 000 timmar. Vem som helst kan inte bli viltvårdare. Det krävs jägarexamen, lokalkännedom och egna skjutvapen och ammunition.

Skatorna tillhör inte de djur som viltvårdarna håller efter, även om många villaägare betraktar de svartvita skränfockarna som ett störande inslag i småhusfriden, en plåga lika svår som getingar, myror och bladlöss, som viltvårdarna inte heller åtar sig att bekämpa. Skatorna kraxar, klampar på skärmtaken, förorenar altaner och skrämmer bort småfåglar. De plundrar mina fågelbord, hur sinnrikt de än är konstruerade, innan talgoxarna hunnit notera att maten är serverad.

Det sägs att skator är intelligenta djur. Jag tvivlar. Jag har med gester och åtbörder försökt förklara att skator ska hålla till i skogen, inte bygga risiga bon i träden utanför mitt hus. Jag har lagfart på fastigheten och har rätt att slippa objudna besökare. Skatorna skakar oförstående på huvudet. En tidig morgon vaknade jag av att fyra, fem skator satt på räcket på altanen och skrek och ojade sig, som om någon hade dött. Och mycket riktigt. På trädäcket nedanför dem låg en av deras kamrater, livlös.

Då tyckte jag nästan synd om dem och övervägde rentav att ge dem några kaksmulor som tröst.

Det sägs att skator är intelligenta djur. Jag tvivlar.”