Väsbybon som reste till Rwanda
Väsbybon Roland E Lindholm har upplevt krigets baksidor på nära håll. Som FN-samordnare och tolk i Kongo och Rwanda ledde han med Räddningsverkets personal arbetet med att bygga upp fungerande flyktingläger för miljontals människor vid tiden för folkmorde
Det som skulle blir fyra veckors semester blev en. När telefonsamtalet från Räddningsverket kom om att FN sökte svenskar att skicka ner för att iordningställa flyktingläger i Kongo visste Roland E Lindholm direkt vad han ville göra.
– Jag pratade med min fru och mina döttrar. De var helt eniga. Jag skulle åka och det gjorde jag.
År 1994 hade folkmordet i Rwanda precis brutit ut och Roland var tillsammans med fyra andra de första svenskarna på plats i östra Kongo dit många flyktingar från Rwanda tagit sig.
– Jag hade aldrig varit ute på den här typen av uppdrag tidigare. Vi hade fått förhandsinformation om folkmordet i Rwanda men inte i den omfattningen som vi mötte på plats. Vi hade inte hela bilden klart på vad vi gett oss in på och tur var kanske det.
Så fort dörren på det ryska flygplanet öppnades var verkligheten ett faktum. 1,2 miljoner flyktingar att ta hand om. Läget var akut. Med så stor mängd flyktingar var det här en av de värsta flyktingkatastroferna i modern tid.
– Det fanns inget läger, inget vatten, ingen mat. Många var väldigt sjuka. Efter att ha fått en markhänvisning från Kongos regering var arbetet med att få till stånd tre läger igång. Med så många människor på en och samma plats, utan rent vatten, spreds sjukdomarna lätt. Det sanitära arbetet blev första prioritering.
– Det dog människor varje dag. Till slut fick vi ordna med lastbilar som kom och plockade kropparna varje morgon som därefter begravdes i massgravar.
– Det var en väldigt jobbig upplevelse för alla på plats. Om kvällarna satt de stora tuffa killarna från BRA. Glädjen i att se att många fick det bra tack vare arbetet på plats var det som fick Roland att åka tillbaka. Räddningsverket och storgrät. Det var tufft.
Den ursprungliga planen var att Roland skulle vara i Kongo i tre månader. Men först efter 18 månader med FN-uppdrag i Rwanda och Burundi åkte han tillbaka till Väsby. Då kom också rektionen på allt han varit med om. Han blev smått paranoid, letade krypskyttar bakom buskarna och hade mardrömmar. Frun fick flytta ut ur sovrummet.
– De som fick höra mina berättelser trodde mig inte och min fru förstod inte helt vad jag varit med om. Ganska snart, bara några veckor senare, åkte Roland ner igen. Den här gången till Rwanda för att hjälpa flyktingarna där. Hans fru, som var företagssköterska på Räddningsverket, fick möjligheten att åka med.
– Hon kom ner under tio dagar. Hon fick följa med missionärerna som arbetade på plats och se hur de levde. Hon besökte sjukhuset i Kigali som var överbelastat med skadade och sjuka människor. Hon fick se och höra allt lidande. Efter den resan pratade vi äntligen samma språk.
I åtta år arbetade Roland för FN. Som västerlänning med flytande kunskaper i både swahili och franska var han en viktig tillgång.
– Under alla mina år har jag aldrig burit vapen. Jag brukar säga att språket var mitt vapen. Att kunna deras eget språk har räddat mig i många situationer. Rolands tid i Kongo, Burundi och Rwanda har satt sin prägel. Med sig bär han många hemska minnen och än idag kan han få hjärtklappning av smällare. Varför valde du att åka tillbaka år efter år?
– Det är en fråga jag fått av många när jag varit ute och föreläst. Då brukar jag berätta en historia om en liten pojke som var flyktingbarn i en by där vi höll till. En dag satt han där på gatan, illa tilltufsad, med flugor runt ögonen och slitna kläder. Jag satte mig bredvid honom och la min hand på hans axel. Han började berätta om hur han flytt från sitt hem, när hela hans familj blev dödad och han istället lyckats fly ut i djungeln.
Rolands ögon tåras. Han samlar sig och fortsätter.
– När vi satt där tittade