Är rädd om Väsby

Jag har skrivit en tidigare insändare om våra bussars ickevara. När jag pratar med folk så har de ”ingen aaaaning!” Tillgång till bil, får man förmoda. Och sen vi andra, som (tyvärr) har anpassat oss. Och är rörande överens om att nu handlar man online som aldrig förr.

Jag skrev om företagarna i Väsby centrum och deras dyra hyror. Att jag skriver igen beror på mitt besök i centrum i fredags eftermiddag. För det var obehagligt. Eller spöklikt, om man så vill. Apelsinerna på Coop. Där var det i princip tomt. Brödet, på ICA. Där var åtminstone befolkat, men inga köer vid kassorna inte.

Jag gick sedan genom centrum mot busshållplatsen, klockan var 17:15, en fredag. Men jag fick en obehaglig känsla av att klockan snarare var bortåt 20:00. Så ödsligt, folktomt och tyst. Vi var inte många som väntade på bussar. Var är alla andra? De med bil kanske har ledsnat på att leta p-plats? Åker någon annanstans. Och vi ”bussare” rationaliserar och prioriterar hårt. Man samlar ihop sina nödvändiga inköp. Vem blir först av affärerna att gå i konkurs?

Jag skriver eftersom jag har flyttat runt i hela mitt liv. Men har nu bott i samma lägenhet i Upplands Väsby i 20 år. Jag är rädd om det Väsby jag bor och trivs i. ”Någon” måste göra något. Men ”någon” tycks inte ha verklighetsanknytning. Istället är det ”ingen” som ingen som regerar. Och då blir det därefter.

”Jag är rädd om det Väsby jag bor och

trivs i.”

Boende i glesbygd