Har plötsligt fått världens bästa start på arbetsdagen.

Charlotte Årling om medpassagerare

Fredag morgon. Jag sitter som vanligt på direktbussen till Infra City och blundar. Hjärnan är i något slags stadium av halvslummer. Känner vänstersvängen in på Kanalvägen, sedan skumpet från vägguppet. Snart dags att öppna ögonen.

Då känner jag en hand på min axel och någon som skakar mig försiktigt. Det är en okänd man.

”Ursäkta, men du ska av nu,” säger han och går sedan mot utgången.

Jag känner inte igen honom, förutom att jag vet att han satt flera säten bort från mig på bussen. Men han har uppenbarligen sett mig på 565X förut och trodde att jag skulle försova mig.

”Tack,” säger jag förvånat, och har plötsligt fått världens bästa start på arbetsdagen.

Händelsen får mig spontant att minnas en Kalle Anka-serie. Kalle somnar alltid på pendeltåget och missar sin station, Gåseborg. En morgon har han skrivit Gåseborg på en skylt som han håller i handen, varvid snälla medpassagerare väcker honom i tid. Idén är briljant, förutom att samtliga passagerare nästa dag sitter med varsin skylt och sover sig förbi sina stationer.

Snälla medpassagerare. De är ändå guld värda.