Bollstanäs SK fyller 95 år
Minns jag rätt hade gubbarna först ett bastumöte.
Bollstanäs SK fyller 95 år den 1 maj och är kommunens största förening. Annat var det på den tiden Kjerstin Björkman reagerade på Väsby IK:s översittarfasoner och välte ett bord över kommungrannens representanter.
Bollstanäs SK grundades 1922. Initiativet togs av vuxna och ungdomar från bygden, stödda av stockholmare som funnit en idyll vid Norrvikens strand och byggde sommarhus intill trädgårdsodlingarna. Fotboll för pojkar och korgboll för flickor var de första grenarna.
Detta var före Tommy och Kjerstin Björkmans tid. Han växte upp på Kanalvägen, hon i ett småbrukarhem längs Vallentunavägen.
Ingen av dem har minnen av korgboll, men Kjerstin vet att en korg återfanns, vilket indikerade att förlagan till basket spelats. Främst var det ändå fotboll på Bollstanäs Gärde som gällde.
– Planen låg 10-15 meter ifrån det som är A-plan i dag, höftar Tommy, som i dokument sett att han var inskriven i klubben 1944, som 10-åring.
– Vi var inte många, fortsätter han. Vi var inte ens tio elever i varje klass, inga 2530 som i dag. Vi spelade inte seriespel, men matcher då och då. Jag hade en kusin i Huvudsta IS, de kom ut och spelade mot oss. Speciellt med just den matchen var att Solnaklubben hade en spelare som skulle bli en av svensk fotbolls stora profiler – Kurt Hamrin.
På vintrarna spelades bandy på Norrviken. Isen fungerade även som dansbana, bland annat i anslutning till en återkommande skidtävling.
Just en dansafton 1951 tändes lågan mellan Tommy och Kjerstin. De var med i olika SSU-föreningar som hade gemensam fest. Han var 16, hon 14 år.
1958 gifte de sig. Så dags hade Tommys talang tagit honom till en annan nivå. Han var hockeymålvakt i Djurgården och vann sex raka SM-guld, säsongerna 1957/58–1962/63. Så håller vi oss fast vid BSK är hustrun en större klubbprofil. Detta trots måttligt intresse av att idrotta. 1969 klev Kjerstin in på kansliet och blev kanslichef. Länge hade klubben balanserat på en skör tråd och Kjerstin konstaterar att: ”det var ett fotbollslag och ett bastugäng. Runt 20 medlemmar”.
Då var det nära att klubben lades ner.
– Minns jag rätt hade gubbarna först ett bastumöte, sedan skulle beslut fattas.
Stig Boström ville hålla liv i klubben. Lennart Hammarstedt var redo att ge upp.
– Egentligen var de som ler och långhalm, konstaterar hon.
Att ”rätt falang” vann vet vi i dag. Från 1970 till 1990 nära på dubblades antalet invånare i Uppland Väsby – 19 000 blev 36 000. Många bosatte sig i kommundelen Odenslunda/Bollstanäs. BSK hängde med.
– Barn och ungdomar strömmade till, viktigast var att få in föräldrarna. Vi var duktiga i den rekryteringen, med många föräldrar blev verksamheten bra.
Plötsligt tog BSK plats. Medlemmarna ansåg sig ha torrt på fötterna när man i förhandlingar om plan- och halltider ville ha mer. Det uppskattade inte Väsby IK.
– Det var tufft för ledare att i samtal fördela tider. Också för mig. Jag vet att många tyckte: ”Fan, ska den där kärringen lägga sig i allt”. Men ville vi ha ytterligare två tider skulle Väsby alltid ha tre, det var inte rättvist tyckte jag. Hon refererar till ett möte där en Väsby IK-representant sa: ”När vi tagit vårt kan väl ni ta resten”. Då rann ilskan över.
– Jag tålde det inte. Jag reste mig upp och välte bordet över dem.
1991 fick Kjerstin, under ”tråkiga former”, sparken. Hon har i dag ingen insyn i klubben, men tror sig se ett problem.
– Man tar på sig stora projekt och är för få för att ro dem i land. Fler måste hjälpas åt. Jonny Andersson