VÄSBY RIDKLUBB PÅ FOTOGRAFISKA
Under ett år följde fotograf Theresia Viska stalltjejernas vardag på Väsby ridklubb. Nu ställs bilderna ut på Fotografiska museet i Stockholm.
Under hela 2005 följde fotografen Theresia Viska stallflickors vardag på Väsby ridklubb, med hovkratsning, klappning, ridning och hästdrömmar. Nu ska bilderna ställas ut på Fotografiska museet i Stockholm.
– Stallflickor är stenhårda. De är tre äpplen höga sjömän. Jag vill visa på den kraften, säger Theresia Viska.
För elva år sedan utkom Theresia Viskas dokumentära fotobok Stallflickor. Mörka, suddiga bilder på tjejer i tioårsåldern som leker, rider, lever drömmen om ett liv med hästar. Hon valde Upplands Väsby för att det var ett normalt stall i ett normalt område. Projektet tog drygt ett år att färdigställa.
– Jag ville visa en annan bild än den mytomspunna bilden av hästtjejer som jag stött på hos gubbarna på nyhetstidningars sportredaktioner och hos mina klasskamrater på fotoutbildningen, som alltid sade ”hästar är så vackra” när jag hade gått till stallet för att göra mina fotouppgifter. Detta byggde upp ett driv att berätta en helt annan story. Ärligare. Känslostarka bilder på arbete, gemenskap, ensamhet, drömmar och kärlek i stallet.
– Fördomsfullt kan man säga att flickor vill vara söta på bild, och folk frågar varför jag vill fota så suddigt och mörkt. Men det handlar om att visa stallflickornas otroliga mod. Att de står kvar även när hästen bits, sparkas eller inte gör som de vill. Att ta så här starka tjejer och fotografera dem som affischprinsessor, det vore direkt förolämpande.
Även om bilderna före- ställer Väsby ridklubbs tjejer, berättar de också om fotografens egna erfarenheter från sin ridskoletid.
– Det handlar inte om Malin, säger Theresia Viska och pekar på en bild på en tjej i headbangar-pose. Hon ska inte känna att det är en ful eller vacker bild av henne, utan det är jag som känner igen mig i det djuriska i en stallflicka. Det här är inte klassiskt söta bilder, det är det som är grejen. Tjejerna och deras föräldrar förstod det när jag presenterade projektet för dem, och de tyckte att det var bra. Vad säger de själva om att fotografierna ska ställas ut på Fotografiska?
– Jag har kontakt med dem på Facebook och Instagram. Hela Väsby ridklubb verkar tycka att det här är roligt. Frida till exempel (säger Theresia Viska och pekar på en av bilderna i fotoboken) kommer att vara både affischbild och på vykort och är helt okej med det.
Hon tillägger att hästtjejer som ser hennes stallbilder rycker på axlarna och tycker ”Aha, det är väl inget konstigt med det”. Det är herrarna på sporten som kommer att tappa hakan åt de tuffa tag som syns i en del av bilderna. Hoppas hon, i alla fall.
– Det finns så många feministiska konstverk vars budskap inte når fram.
Därför är hon återhållsam i sin iver inför utställningen, även om den innebär exponering för en väldigt stor publik.
– Reaktionerna på mina bilder säger mycket om den egna personen. Har man någon form av analytisk ådra och om man i sin vildaste fantasi kan tänka sig att det finns ett djävlar anamma i de här stalltjejerna i Upplands Väsby, då blir jag glad, säger Theresia Viska. Drömmen är att nå fram till gubbar och kvinnor som aldrig har tänkt feministiskt och få dem att utbrista ”Fan, de här stalltjejerna är sjukt coola”.
– Jag är säker på att det blir en riktigt bra utställning. Jag hoppas att besökarna tar en minut extra att tänka på mer än om bilderna är fina eller fula. Man får titta på dem och se om det finns någon underton.
Det handlar om att visa stallflickornas otroliga mod.