Vi­ta hu­set i Ham­mar­by Del 3

Viivasbydirekt - - Familj -

Kristi­nas bo­hag flyt­ta­des till en le­dig lä­gen­het i Sol­len­tu­na, där kun­de hon bå­de bo och an­vän­da de möb­ler som re­dan fanns på plats. Res­ten för­va­ra­des i käl­larut­rym­met i hu­set där Erik bod­de i Uppsa­la el­ler i käl­la­ren i hu­set, där Kristi­na ha­de sin till­fäl­li­ga lä­gen­het.

De hann se på ett tju­go­tal vil­lor i oli­ka kom­mu­ner. De fles­ta låg i Sol­len­tu­na och Upp­lands Väs­by. Men de fles­ta höll in­te måt­tet. An­ting­en var de för små, el­ler så var pri­set all­de­les för högt. Av­stån­det till pen­del­tå­get från ga­tan där vil­lan låg kun­de ock­så va­ra ett pro­blem.

I Brunn­by Vik såg de på en vil­la med rött fa­sadte­gel. Den låg högt och in­till en all­män­ning. Men det var en bra bit till när­mas­te buss­håll­plats. Och där­i­från skul­le det ta cir­ka tio mi­nu­ter med buss till Upp­lands Väs­by sta­tion, om det en dag skul­le bli ak­tu­ellt för Erik att bör­ja ar­be­ta i Stock­holm, el­ler nå­gon an­nan­stans åt det hål­let.

Li­ka­dant var det med en vil­la i Odenslun­da. Den låg all­de­les för långt från sta­tio­nen. Och bus­sar­na gick in­te så of­ta ut­om un­der rus­nings­tra­fik. And­ra ti­der kun­de det gå en el­ler två bus­sar i tim­men åt var­de­ra håll.

I Ro­sers­bergs vil­las­tad bygg­des en hel del. En kväll var Kristi­na och Erik på vis­ning av en vil­la där. Det var in­te långt från sta­tio­nen till ga­tan där vil­lan låg. Men på vägen till­ba­ka fick de vän­ta när­ma­re tret­tio mi­nu­ter på näs­ta pen­del­tåg. Då upp­täck­te de hur lågt de lan­dan­de flyg­pla­nen gick över det lil­la sam­häl­let på väg till Ar­lan­da. Där­med var in­te den vil­lan läng­re ak­tu­ell.

I Ro­te­bro tit­ta­de de på kanske två el­ler tre vil­lor och minst li­ka många i Norr­vi­ken och nå­gon i Hägg­vik. I and­ra kom­mu­ner var det ba­ra en en­sta­ka vil­la som var ak­tu­ell för dem. Men de fick än­då re­sa runt en hel del med pen­del­tåg, tun­nel­ba­na och bus­sar.

Det här året blev verk­li­gen ett ”valår” för Kristi­na och Erik. Det gäll­de att väl­ja en vil­la, och det var in­te det lät­tas­te. Och än­nu svå­ra­re var det att väl­ja rätt i ut­bu­det. I Hägg­vik hit­ta­de Erik ett dröm­hus med sex rum och kök på ett och ett halvt plan. Fönst­ren var sto­ra och bå­de far­stun och hal­lar­na myc­ket lju­sa. Och det fanns två vid­bygg­da ga­rage på tom­ten. Dess­utom låg vil­lan ba­ra cir­ka 300 me­ter från pen­del­tågs­sta­tio­nen.

Det svå­ras­te var att få ban­ker­na att tro att det skul­le gå att kla­ra av för en pensionär och en stu­dent, som nyss bör­jat ar­be­ta.

Kristi­na ha­de ald­rig mött så ne­ga­tiv per­so­nal på en bank ti­di­ga­re. De trod­de in­te att hon skul­le kla­ra av det he­la. Som pensionär var in­te in­koms­ten så stor. Åt­minsto­ne in­te de förs­ta åren. Men när hon blev en­sam för nå­got ti­o­tal år se­dan ha­de det gått bra för hen­ne. Och då ha­de hon ett bank­lån på en del av vil­lan och dess­utom var det en hel del re­pa­ra­tio­ner som mås­te gö­ras. Men hon ha­de lyc­kats. Och hon ha­de till och med fått peng­ar över. Som hon ha­de gett till Erik, när han be­höv­de nå­got ex­tra.

Det var då und­ret in­träf­fa­de. En av mäk­lar­na ha­de frå­gat om de kun­de tän­ka sig att hy­ra ut ett rum el­ler en mind­re lä­gen­het.

– Om det blir ut­rym­me över, rum el­ler en lä­gen­het som vi själ­va in­te be­hö­ver, så kan vi väl tän­ka oss, ha­de Kristi­na sva­rat. Men ba­ra i en så­dan si­tu­a­tion. Och om det går att få en bra hyresgäst.

Se­dan skrev mäkla­ren upp ett namn och ett te­le­fon­num­mer på ett pap­per, som han räck­te över till hen­ne. Den här mäkla­ren säl­jer ba­ra stör­re vil­lor, och han är bo­satt i Upp­lands Väs­by. Erik ring­de upp mäkla­ren re­dan sam­ma kväll, och be­rät­ta­de var­i­från han fått namn och te­le­fon­num­mer.

– Det är en kom­pis till mig. Vi ar­be­ta­de till­sam­mans un­der fle­ra års tid, ha­de mäkla­ren sva­rat.

Mäkla­ren som de nu kom i kon­takt med het­te Stig och ha­de ett par vil­lor på gång för till­fäl­let. Han tog med sig Kristi­na och Erik i sin bil och de for runt och såg på vil­lor bå­de i Upp­lands Väs­by och i Sol­len­tu­na. Han be­rät­ta­de att frun för till­fäl­let var bort­rest och skul­le in­te kom­ma till­ba­ka för­rän om en må­nad. Det blev gans­ka lång­samt för ho­nom sär­skilt un­der hel­ger­na nu när som­ma­ren när­ma­de sig. Han ha­de fyllt sjut­tio år och när­ma­de sig 71. Och det var in­te så en­kelt att gå hem­ma i lä­gen­he­ten om da­gar­na och in­te ha an­nat att gö­ra än la­ga mat och ko­ka kaf­fe. Ta bi­len till Press­by­rån för att kö­pa en kvälls­tid­ning när Da­gens Ny­he­ter bör­ja­de bli ut­läst. Att se på tv var in­te in­tres­sant för ho­nom. Han ha­de va­rit ute och rest i he­la sitt liv, så det var svårt för ho­nom att sit­ta stil­la i en få­tölj i var­dags­rum­met he­la kväl­lar­na.

Stig ar­be­ta­de in­te läng­re för in­koms­tenl. Han ha­de ju pen­sio­nen att le­va av. Men det kun­de bli trist i det långa lop­pet att in­te ha så myc­ket att gö­ra. Visst fanns det en hel del han kun­de sät­ta igång med. Men det gäll­de att hit­ta nå­gon el­ler någ­ra att sam­ta­la med. – Jag tyc­ker myc­ket om att lä­sa, ha­de Stig be­rät­tat. Han läs­te gär­na eng­els­ka och ame­ri­kans­ka för­fat­ta­re på ori­gi­nal­språ­ket. Läs­ning­en var hans sto­ra fri­tids­in­tres­se.

Han läs­te gär­na eng­els­ka och ame­ri­kans­ka för­fat­ta­re på ori­gi­nal­språ­ket.

SKRI­VEN AV INGVAR EKLUND

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.