N

Viivasbydirekt - - Vi i Väsbys Novelltävl­ing -

är Erik kom hem till sin mor den kväl­len, be­rät­ta­de han hur da­gen ha­de va­rit. Det ha­de nu bör­jat klar­na och Kristi­na kän­de att hon var in­ne på rätt spår, när hon be­stämt sig för att flyt­ta till Upp­lands Väs­by. Det var dess­utom ett ex­pan­de­ran­de sam­häl­le. Och kom­mu­nen ha­de ett cent­rum som var myc­ket trev­li­ga­re och lju­sa­re än Sol­len­tu­na cent­rum.

Det var nu man bör­ja­de sat­sa på cent­rum i de oli­ka stads­de­lar­na bå­de i Stock­holm och i krans­kom­mu­ner­na. Var­je bo­stads­om­rå­de fick sitt eget cent­rum, där al­la el­ler åt­minsto­ne de fles­ta af­fä­rer låg sam­la­de. Hit­tills ha­de man byggt stör­re va­ru­hus, där en en­da el­ler ett par bu­ti­ker fått rum i en ge­men­sam bygg­nad. Det var va­ru­hus som Mi­go och Fo­rum i Uppsa­la, OBS i Ro­te­bro. Men un­der de se­nas­te åren ha­de man bör­jat byg­ga cent­rum, där ett fler­tal små­bu­ti­ker och ett par stör­re livs­me­dels­bu­ti­ker sam­sa­des un­der sam­ma tak. I Väs­by låg cent­rum mel­lan Central­vä­gen och Dra­gon­vä­gen. Där ha­de kom­mu­nen stör­re de­len av si­na kon­tor och där ha­de man nyss byggt Vi­lunda­kyr­kan, som låg mitt i sam­häl­let, ef­tersom Ham­mar­by kyr­ka ham­nat ut­an­för sam­häl­let, där den låg vid gam­la Stock­holms­vä­gen in­te långt från sjön Fy­sing­en. In­till cent­rum låg kom­mu­nens störs­ta grund­sko­la, Väs­by sko­la mel­lan Väs­by­vä­gen och Central­vä­gen och Vi­lun­da­gym­na­si­et på and­ra si­dan cent­rum­bu­ti­ker­na.

In­till kyr­kan låg Lid­mans al­lé in­till Herr­gårds­vä­gen, som sling­ra­de sig ge­nom vil­la­om­rå­det från Väs­by­vä­gen ner till den plats där Central­vä­gen bör­ja­de. Här låg Sto­ra Vi­lun­da, den herr­gård där för­fat­ta­ren Sven Lid­man bott med hust­ru och barn i ett fler­tal år. Sven Lid­mans bib­li­o­tek skul­le ha rymt 14 000 vo­ly­mer, en in­te så blyg­sam samling, om man tän­ker på att många mind­re kom­mun­bib­li­o­tek in­te har mer än om­kring 10 000 vo­ly­mer. Det kun­de ha va­rit cir­ka 280 hyll­me­ter, om man räk­nar med att var­je bok är cir­ka två cen­ti­me­ter tjock.

Sto­ra Vi­lun­da är en trä­bygg­nad må­lad i gult. Un­der hös­ten pro­me­ne­ra­de Kristi­na och Erik runt där i par­ken och be­und­ra­de den sto­ra träd­går­den, som nu in­te alls var så stor som den en gång va­rit. Kom­mu­nen ha­de byggt hy­res­hus och bo­stads­rät­ter på om­rå­det, där Lid­mans en gång bott med si­na barn. Här ha­de An­ton Thamm en gång bott. Det var en herr­gård känd i sto­ra de­lar av Sve­ri­ge, även fö­re Lid­mans tid. Thamm ha­de star­tat in­du­stri­er här i Väs­by, bland an­nat Me­tall­ver­ken och Op­ti­mus och han låg bakom Väs­by Vil­las­tad, som skul­le be­re­da bo­stä­der åt ar­be­tar­na som kom hit från bland an­nat Fin­spång, där de förs­ta in­flyt­tan­de ar­be­tar­na kom.

En söndag ef­ter­mid­dag res­te Kristi­na och Erik från Uppsa­la till Upp­lands Väs­by för att även hon skul­le få se vil­lan. De gick runt på tom­ten och Ar­ne vi­sa­de allt som väx­te där. Bå­de blom­mor och ät­bart. Där fanns ett fler­tal frukt­träd, äp­pel­träd, plom­mon­träd och pä­ron­träd. Vin­bärs­bus­kar fanns ock­så med svar­ta, rö­da och vi­ta vin­bär. Och in­till väx­te ett par stånd ra­bar­ber.

Ar­ne vi­sa­de ett par kort på vil­lan de köpt sö­der om Grän­na. I de­cem­ber skul­le de flyt­ta dit, så bar­nen kun­de bör­ja vår­ter­mi­nen i nya sko­lan. Ma­ria, yngs­ta bar­net skul­le slip­pa bli mob­bad i sko­lan, hop­pa­des de. Hon gick nu förs­ta året i låg­sta­di­et.

Erik bad om en rit­ning över vil­lan i Väs­by. Ar­ne ha­de fle­ra li­ka­da­na, som han ko­pi­e­rat vid en vär­de­ring, som gjorts un­der sen­som­ma­ren. Han gav en till Erik. Nu kun­de Kristi­na och han tit­ta på bygg­na­den och de oli­ka rum­men. För att för­sö­ka kom­ma fram till var de oli­ka möb­ler­na skul­le pla­ce­ras. Och vad de oli­ka rum­men skul­le an­vän­das till .

Kon­trak­tet skrevs ett par vec­kor se­na­re, så fort ban­ken gi­vit klar­sig­nal till det lån Erik ha­de sökt. Han kun­de vi­sa gam­la bank­böc­ker för att be­vi­sa att bå­de han och mo­dern var gam­la trog­na spar­bankskun­der.

Nu var al­la nöj­da. Bå­de Ar­ne, Moa, Kristi­na och Erik. Hus­kö­pet var på den säk­ra si­dan och säl­jar­na var nöj­da, för de visste att de kun­de be­ta­la hu­set de köpt ut­an­för Grän­na.

”Am­bas­sa­dörs­bo­sta­den” kal­la­de Ar­ne hu­set i Vi­lun­da. Erik sa­de i stäl­let ” Vi­ta hu­set”, ef­tersom den ha­de vit te­gel­fa­sad. Al­la de and­ra hu­sen i kvar­te­ret ha­de an­ting­en vit trä­pa­nel el­ler ljus­grå plast­fa­sad. Så den här vil­lan skil­de sig från de om­kring­lig­gan­de hu­sen. Och tom­ten var den störs­ta av al­la i he­la kvar­te­ret. Så det skul­le fin­nas plats bå­de till od­ling och re­kre­a­tion. Med re­kre­a­tion me­na­de Erik i förs­ta hand gräs­klipp­ning, vil­ket in­te ba­ra in­ne­bar ar­be­te ut­an även, kanske till stör­re de­len, kaf­fedrick­ning vid träd­gårds­bor­det.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.