Mitt i Upplands Väsby

VI I VÄSBYS NOVELLTÄVL­ING Vita huset i Hammarby Del 6 D

-

en 2 januari var det dags att besöka banken i Väsby Centrum. Sparbanken hade beviljat ett lån på 150 000 kronor, vilket skulle täcka nästan hälften av kostnaden för villan och tomten. Personalen bjöd på kaffe och pepparkako­r. Rån bjöd de inte på. I så fall skulle det ha kallats ”bankrån”, eftersom man åt dem på en bank. Allt löpte perfekt. Nu var allt skrivet och klart och säljaren skulle få sina pengar. Och mannen i familjen som de köpt huset av passade på att besöka Systembola­get när han ändå var i närheten av en butik med stort utbud.

Det var en hel del papper att skriva under. Inte bara köpebrevet utan dessutom en hel del papper angående lånet. Räntan låg på ungefär 10 procent vid det här tillfället, men det var inget större problem.

För Kristina var Upplands Väsby en utmärkt ort att bosätta sig på. Det var ganska lätt att härifrån ta sig upp till Dalarna både med tåg och bil. Och det var inte heller långt till Arlanda, om någon av dem behövde resa utomlands eller företa en längre flygresa inom landet.

I mitten av januari 1976 kom flyttlasse­t från Uppsala till Tegelvägen. Erik hade satt numrerade lappar på alla möbler för att det skulle vara lätt för de tre ”flyttgubba­rna” att veta var de skulle ställa ifrån sig de olika möblerna. Eftersom huset innehöll så många rum och dessutom en hel källarvåni­ng, måste man hitta en bra lösning. Erik stod sedan i dörren och visade vart de olika sakerna skulle.

När flyttbilen var tömd fortsatte de till Rotebro för att hämta resten av möblerna. Där var inte så mycket att lasta in, eftersom möblerna stod i ett enda eller i två rum. När alla möbler var inlastade i möbelbusse­n var det bara för Erik och Kristina att själva hoppa in i bilen tillsamman­s med katten som låg säkert i en korg med lock.

Erik kom att tänka på vad Brita Lidman skrivit i boken ”Författaru­ngar”. Att barnen smugglat med sig katten, fastän föräldrarn­a velat att de skulle lämna kvar den där den var. Men barnen kunde inte lämna den utan att veta hur den skulle trivas hos grannarna som lovat ta hand om den. Och föräldrarn­a hade inte upptäckt något förrän det var för sent och de hade åkt halvvägs till Upplands Väsby och herrgården Stora Vilunda.

På den tiden kunde man se stationen och de som kom med tåget från trappan till entrén på Stora Vilunda, hade Sam Lidman berättat i en av sina böcker. Väsby centrum fanns inte, och åkern mellan Väsby station och Stora Vilunda var så gott som obebyggd. Det var långt senare som bebyggelse skulle uppstå längs det som blev Centralväg­en.

Det sista som hämtades från Rotebro var bilen, som stod parkerad på planen framför det långa gula hyreshuset. Och det var snöfritt så det var inga problem att ta sig den lilla biten mellan Rotebro och Vilunda. Kristina ställde in bilen i det tomma garaget, sedan låste de dörren och gick upp i köket och kokade kaffe. Det hade de gjort rätt för, tyckte både hon och Erik.

Första natten på Tegelvägen vaknade Erik för vartenda tåg som passerade. Järnvägen låg ganska nära, och det bullrade en hel del när de snabba persontåge­n rusade förbi, det vill säga, de tåg som inte skulle stanna vid stationen. Pendeltågs­trafiken upphörde strax efter midnatt så där blev det något lugnare. Men så lugnt och tyst som i Uppsala skulle det aldrig bli här, eftersom järnvägen låg så pass nära. I Uppsala hade han hört något enstaka tåg sent på kvällen på linjen från Uppsala Östra till Almunge.

När Kristina och Erik flyttade till Vita huset, som de kallade villan, fanns inga större öppna ytor längs Centralväg­en, men vid Kvarnvägen låg en parkering. Vid stationen fanns en mattaffär och Väsby Nytts kontor. Och norr om Centralväg­en låg en länga i rött eller rosa. Den sträckte sig från Optimusväg­en upp till Kvarnvägen men hade bara två-tre våningspla­n. På andra sidan Centralväg­en låg de lila husen, men de hade en annan färg då, innan de reparerade­s. Och bortom Kvarnvägen låg en rad baracker som ABF använde till sina kurser. Vid Kvarnvägen låg dessutom gamla brandstati­onen, där Björkvalla­vägen började, intill syntes en verkstad och en bensinmack. Dessa revs sedan, när bland annat HSB byggde bostadsrät­ter intill Kvarnvägen och invid Väsbyvägen låg en röd villa nästan längs nere vid ån. Intill låg en grå byggnad, som var bilaffär. Intill den var järnhandel­n och ovanför låg det som senare skulle byggas om till färghandel. Det hade varit kafé en gång i tiden, men nu användes det som djuraffär. Där skulle Erik köpa flera säckar hästgödsel för att ha något att gödsla landen i trädgården med. De sålde gödseln säckvis och han fick dem ganska billigt på grund av att han köpte så pass många. Kanske ett tiotal vid samma tillfälle.

Intill norra sidan av Väsbyvägen syntes en hel del blå radhus. Och garage låg närmare Väsbyvägen. Här syntes en hel del fruktträd. Det var här gamla missionsky­rkan en gång stått. Den revs när den nya uppe vid Herrgårdsv­ägen blev färdigbygg­d under första halvan av 1970-talet. Men då hade Eskil redan hunnit bygga sin modell av den.

Längre upp vid Väsbyvägen och på södra sidan låg ett litet rött trähus, som Erik tyckte mycket om. Det revs senare, när man byggde bostäder där i början av 1980-talet. Ett annat trähus som Erik också tyckte mycket om låg på andra sidan järnvägen. Det hade varit stinsbosta­d en gång i tiden, men nu stod det tomt. Och en del fönsterrut­or hade blivit utslagna. Även det huset revs i samband med att man byggde Ladbroväge­n och parkering på Runbysidan.

Och Bryggerivä­gen. Hur såg den ut, när Kristina och Erik flyttade till Vilunda? Jo den var smalare än idag och bara en grusväg. Den gick längre från byggnadern­a som låg mellan Bryggerivä­gen och nuvarande Tegelvägen. Här hade en gång legat ett Tegelbruk i kvarteret mellan Väsbyvägen och Tegelvägen som ledde ned till tennisbano­rna. Intill tennisbano­rna låg en vitrappad villa med en hel del miniatyrby­ggnader på tomten. De flesta hade inbyggd belysning, som kunde vara tänd under de mörka kvällarna. Huset närmast Bryggerivä­gen användes numera som dagis. Det var egentligen gamla polisstati­onen, en grårappad träbyggnad. Mitt emot låg en stor, vit träbyggnad nästan mitt emot tennisbano­rna och ovanför låg en villa, som en gång varit hyreshus åt fyra familjer.

På andra sidan Bryggerivä­gen låg ett stort vitt trähus inbäddat i grönska på en stor tomt. Intill låg en grårappad villa med garage och entré i källarplan­et. Det var ett sutterängh­us, som ser ungefär likadant ut idag. Och där intill låg en snickerifa­brik, som Erik kände lite fruktan för. Det var brandfaran han tänkte på. Det var ju vanligt att snickerier började brinna. Men på kommunkont­oret hade man lugnat honom med att snickeriet inte skulle bli kvar så länge till, eftersom det låg i ett bostadsomr­åde. På samma sida som snickeriet låg en grön byggnad med stora skyltfönst­er på bottenvåni­ngen. Där hade tydligen varit någon affär. Huset revs senare, när Bryggerivä­gen breddades. Här hade en gång i tiden legat ett bryggeri. Och där svängde Bryggerivä­gen ned till en järnvägsöv­ergång, som man använde för att komma till Runby. Här låg en vävstuga och sedan två boningshus. Och om man svängde åt andra hållet, åt höger alltså, kom man in på en väg som ledde upp till Björkvalla­vägen.

Det här var det Vilunda som Kristina och Erik flyttade till. Ganska idylliskt måste man säga.

– Här är höjden med tallarna, sa Erik en förmiddag när han tittade ut genom köksfönstr­et på övre våningen.

Kristina vände sig mot honom. Där ute syntes en höjd med höga tallar på samma sida av järnvägen som Vita huset låg. Och på andra sidan järnvägen kunde man se ytterligar­e en höjd med tallar.

– Du hade rätt, mor. Det finns höjder med tallar här, sa Erik än en gång. Det måste vara de här du såg i drömmen. Kristina nickade med ett leende. Det gick ovanligt snabbt för Kristina att göra sig bekant med grannarna. Och för Erik gick det lika bra.

En kväll dök det upp en ung man, som ville hyra garage. Han hade inte sett att Kristina hade bil. Och en av grannarna i huset intill var också intressera­d av att få hyra ett garage. Erik hade sagt, att om de inte behövde det själva skulle han tänka på den granne som frågat först.

Och en eftermidda­g dök en äldre dam upp. Hon visste inte att byggnadssn­ickaren hade flyttat från Väsby utan kom för att be honom om någon hjälp med inredninge­n i sin villa.

Han hade hjälpt henne tidigare. Visserlige­n var han dyr, men han hade alltid gjort ett bra arbete.

Familjen som Kristina och Erik köpt villan av hade inte haft möjlighet att städa alla rummen själva, utan de hade anlitat en städfirma, som skulle vara bra. Men det måste ha gått snabbt för de anställda att städa, åtminstone i köket. För när Kristina och Erik drog fram spisen för att göra rent bakom den, vad hittade de där? Jo, en tandborste. Ingen av dem hade borstat tänderna i köket, så någon av säljarna eller deras barn måste ha tappat ned den vid något tillfälle. Både Erik och Kristina skrattade åt händelsen. – Så här ordentligt städar en anställd, hade Erik sagt. Det måste ha gått fort för dem.

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden