Hjältarnas återträff på Vikbanan
45 år efter publikfesten och lag SM-guldet hade UVMK:s forna crosshjältar återträff på Vikbanan. Minnena kring guldåren handlade om allt från överlägsenhet och knivskarp konkurrens till dödsrunor.
Ni kanske har sett den gamla slitna Vikbananskylten. I skogsdungen mellan E4:an och Stockholmsvägen, nästan vid Öhlins, står den faktiskt fortfarande kvar. Visserligen lite sliten men än så länge står den upp och vittnar om ett stycke idrottshistoria i Upplands Väsby.
Vikbanan, strax ovanför Brunnby-Vik, är motocrossens hemvist. Upplands Väsby motorklubb har huserat där sedan 1956 och där har några av de stoltaste ögonblicken i kommunens idrottshistoria utspelat sig.
Vi tar oss tillbaka till 60-talets Väsby. På den tiden bodde runt 5 000 invånare i den lilla byn mellan Stockholm och Uppsala. Väsby centrum var inte ens påtänkt och byn tillhörde fortfarande en så kallad landskommun. Förutom folkparken och ”korvmojjen”, fanns det inte mycket här.
Men det fanns en väldigt bra motorklubb som satte Väsby på kartan. UVMK fullständigt dominerade motocrossen och vann åtta lag-SM på 60-talet. Tävlingarna lockade flera tusen åskådare och skylten vid nuvarande E4:an var riktmärket och reklampelaren.
Framgångarna fortsatte även in på 70-talet och då hade framförallt ett kompisgäng från ” Tolan” (Odenslunda) tagit över som klubbens fanbärare. Den kanske allra största framgången kom oktober 1972 då UVMK vann lag-SM hemma på Vikbanan inför storpublik.
Alltså för drygt 45 år sedan. Över 16 000 dagar. Härom veckan samlades det gamla gänget igen för en återträff vid gamla hemmabanan.
Det är en av höstens sista dagar. Soligt, ett par plusgrader och friskt. Med facit i hand en av de sista dagarna med barmark. Fem av de sex som utgjorde guldlaget har kommit hit. Bara Tommy Jansson hade förhinder.
Alla är äldre, givetvis, men minnet tycks det inte vara något större fel på. Historierna avlöser varandra om när lilla Väsby dominerade motocrossen i Sverige. I den tajta, men mysiga, klubblokalen vid Vikbanan flödar minnena.
På den tiden fanns ingen knattecross likt idag. Man var tvungen att ha körkort, vara över 16 år och ha lämplighetsintyget för att få börja köra.
– Man var ju ändå med tidigare i klubben som flaggvakt, minns Torleif Hansen som idag hunnit bli 69 år.
– Jag lyckades faktiskt att torska mitt ”lämp”, trädgårdsmästare Karlsson skvallrade på mig. Men jag är inte långsint, ha ha, säger Hans-Göran Isaksson.
Fotbollen, brottningen och hockeyn fanns i kommunen även då, men motocrossens framgångar hade smittat av sig. Många ville börja köra. Hans-Göran Isaksson, Tommy Jansson och Torleif Hansen komma alla från Odenslunda och fick sällskap av Runbygrabben Thomas Pettersson. En del av den gyllene generationen.
– Vi tränade extremt hårt, vilket var ovanligt på den här tiden. Vi sprang i vår egen Hammarbybacke (Apoteksskogen), körde gymnastik och även rugby med medicinboll, berättar 68-åriga Thomas Petersson.
– Det var lite andra alternativ som gällde på den tiden. Vi åkte och tränade ihop jämt. Saknades någon så kollade man dödsannonsen i tidningen, säger Torleif och skrattar.
Det fanns även lokala hjältar att se upp till inom klubben. Världsförare såsom Rolf Tibblin och Åke ”Ryssen” Törnblom var förebilder för de yngre Väsbysönerna som också ville bli bra. Även Gunnar Nilsson, idag 75 år, var redan en etablerad åkare och med i guldlaget-72 som lite mer rutinerad.
På 60- och 70-talet var alltså UVMK en maktfaktor inom sporten. Mellan 1961 och 1976 knep Väsby tolv lag SM-guld. Med sina 14 totalt är motorklubben den mest framgångsrika i Sverige.
– Motståndarna på tävlingarna blev snabbt varse att vi var bra, säger Torleif och syftar på alla medaljer.
Frestagrabben Arne Rundlöf, idag 73 år, var lag- ledare för guldlaget och minns hur snacket gick kring motorklubben från Upplands Väsby.
– På en tävling i Husqvarna pratade bara speakern om hur bra vi var och hur överlägsna vi var. Det var nästan pinsamt, berättar Arne som idag bor i centrala Väsby.
Konkurrensen var knivskarp i klubben.
– Man fick bara ha med ett lag men vi hade kunnat haft flera lag som kunnat ta medalj. Så bra var vi då. Många drog i stället till Arlanda, säger Thomas.
– Att vinna klubbmästerskapet var nästan lika svårt som att vinna SM, minns Hans-Göran.
Vi vrider tillbaka klockan till oktober 1972. Alla tävlingar på Vikbanan lockade storpublik. En vanlig serietävling kunde det vara tvåtusen åskådare på plats. Denna torra oktoberdag var det uppskattningsvis mellan femtusen och sjutusen. Alla gärdena nedanför Vikbanan var fulla av bilar.
– Folk vallfärdade från hela bygden, minns Thomas Pettersson.
– Det var tredubbla led med publik längs banan, säger Gunnar Nilsson.
En som var och tittade var den då 28-åriga Odenslundabördiga Lasse Lindell.
– Det var stor tillströmning, folk kom från hela Sverige. Att se på motocross var jättepoppis då, en stor grej, berättar Lasse och fortsätter:
– Stjärnan Torleif Hansen drog mycket folk bara han och såklart hjälpte klubbens
”Känslan att vinna som ett lag var fantastiskt.”
framgångar till. Vi var stolta över gänget och nästan alla var dessutom från Väsby.
Lag-SM körs en gång om året, och det är en klass för 250 och en för 500. Man kvalade in via serietävling och via DM – tog man sig till finalen. Oftast var det den sista tävlingen för året.
Fem åkare körde två heat var och man räknade de fyra bästa åkarnas platssiffror i heatet. Lägst totalsiffra vann. UVMK var favoriter på hemmabanan.
– Skulle de vinna var de tvungna att slå mig, säger Torleif som individuellt även tog sex SM-guld.
UVMK ledde efter det första heatet.
– Det var mitt första lagSM så det var stor press. Jag tog mig i mål som åtta, Tommy blev trea eller fyra och Torleif vann, berättar Thomas Pettersson.
För andra året i rad, och det då tionde i ordningen, tog UVMK guld i lag-SM 250-kubik.
– Att vinna i lag är speciellt, berättar Gunnar Nilsson som trots att han inte är från kommunen blev ”årets Väsbyidrottare” 1969.
Arne fyller på:
– Känslan att vinna som ett lag var fantastiskt. Och det på hemmaplan. Helt underbart.
Guldet firades på Scandic Järva krog och efter 1972 tog UVMK ytterligare fyra guld. Dessutom hade grabbarna enskilt många framgångar, men efter guldet 1983 ebbade de största framgångarna ut.
Det finns många förklaringar varför, men det ryms inte här. Istället fräschade vi upp minnet då UVMK var bäst och för evigt skrev in sig i historieböckerna. Något som alla i ”byn” ska vara stolta över.