Martin Stenmarck tar sin show till Messingen

Jag var flexibel, lagom cool och lagom snäll.

Elva syskon, en impulsiv mamma och ständigt nya adresser. Martin Stenmarck tar sin show ”Syskonkärlek – räkna med bråk” till Väsby och berättar om hur det är att växa upp som Familjen Annorlunda.

– Hellre en kärleksfull uppväxt som jag med kaos och hullabaloo hela tiden, än en perfekt familj utan kärlek, säger han.

Martin Stenmarck ringer från bilen på väg från Söder till Vasastan. Han ska plocka upp två av sina tre barn från skolan och sedan åka hem till Lidingö. Deras uppväxt kontrasterar starkt mot hans egen, med en impulsiv och kärleksfull mamma, en syskonskara på tolv och ständiga flyttar.

– Det var nog att vi var nya hela tiden, mer än att vi var tolv syskon, som gjorde oss till Familjen Annorlunda. Folk brukar säga: ”Jag hade ingen aning om att ni var så många, jag trodde att ni var fem eller sex”. Det var ett så stort åldersspann mellan oss också, vi är födda under 22 års tid. När jag växte upp så var vi sex, sju stycken. Det var när mamma träffade sin sista man och slängde på fyra till som det gick till att vi blev overkligt många. UPPVÄXT. Martin säger: Hellre en kärleksfull uppväxt med kaos och hullabaloo hela tiden, än en perfekt familj utan kärlek. Du var ofta ny i klassen. Blev det att du skapade en roll för att snabbt komma in? – Barn är så anpassningsbara, tycker jag mig se. Eftersom jag var ny så otroligt många gånger så lärde jag mig hur man skulle vara. Jag blev omtyckt av läraren för att jag var intresserad, men blev också kompis med dem som satt längst bak i klassrummet och kastade suddgummin. Jag var flexibel, lagom cool och lagom snäll. Jag blev duktig på att vara en kameleont. Har det påverkat dig som vuxen? – Utöver min grundnyfikenhet har jag lätt för att snabbt passa in, vilket är positivt. Det negativa är ju om man låter det gå på rutin. Då kan det blir lite opersonligt. Det är inte många personer som jag har tagit till mig hela vägen och som har blivit vänner för livet. – Det är många som har kommit tillbaka och tagit med sig släktingar, syskon eller barn och sett den igen. Vi sitter alla på en sådan här historia. Alla familjer har något som inte anses vara normalt. Det är inget konstigt med det, men man väljer ändå själv hur man ska bli. Så länge det finns kärlek så spelar det ingen roll om du bor på 28 ställen, hos mormor och morfar ett tag eller om mamma försvinner bort ett år. Det lyser igenom i slutändan. Hade du en trygg uppväxt trots flyttarna? – Kärleksfull i alla fall. Och trygg, för det har alltid funnits ett sammanhang även om stöttepelarna har bytts ut. Hellre en kärleksfull uppväxt med kaos och hullabaloo hela tiden, än en perfekt familj utan kärlek.

Charlotte Årling