Utveckling går långsamt i motgång

Jag har börjat åka kollektivt. Det skulle bli bra för plånboken och miljön. Men ärligt talat hade jag inget val efter en incident med en annan bilist. Hade jag haft möjligheten hade jag gett upp efter två dagar.

Då satt jag fast på grund av ett signalfel. En arg ung kvinna stod tre centimeter från mitt ansikte och skrek efter att jag sagt till henne att ingen visste när tågen skulle fungera igen.

I samband med mitt nya liv i kollektivtrafiken har jag börjat lyssna på ljudböcker, just nu på en filosofisk bok om personlig utveckling.

Den menar att det inte finns några bra och dåliga erfarenheter, bara erfarenheter. Allt som känns som motgångar ger oss möjligheten att växa som personer. Vi ska stå som en väktare vid grinden till vårt medvetande, och bara släppa in positiva tankar.

När jag lyssnade på detta hemma i mitt vardagsrum och pysslade med mina växter verkade det vettigt. Jag skulle tänka positivt, även i motgångar. Ingenting skulle kunna få mig att tappa humöret.

Morgonen efter uppstod ett elfel med tågen. Jag lyssnade på ljudboken och satt där och försökte behålla ett leende på en iskall perrong i 30 minuter. ”Jaha, problem är till för att lösas” tänkte jag käckt och letade till slut reda på en buss som åtminstone skulle ta mig någon kilometer närmare jobbet.

Jag satt på en fullpackad buss. Tappade min kameraväska på en människa och mina matlådor på en annan. En timme senare hade jag endast tagit mig motsvarande två minuters tågfärd närmare redaktionen.

Plötsligt orkade jag inte stå emot. De positiva tankarna blåstes bort och jag blev så provocerad av de lugnande orden att jag tryckte på paus. Jag slutade le och föll in i den bistra massan. Det enda som kändes lämpligt var arg hårdrock. Boken utlovade senare möjligheten att fortsätta öva, ifall jag misslyckas. Och något säger mig att jag kommer få orimligt många möjligheter att öva på detta de kommande månaderna.