Tror du också att du känner dina barn? O

kej. Jag har tre barn. Tre barn som jag trodde att jag kände ganska väl. En är på väg ut i vuxenlivet, den trygge storebrodern som står stadigt när det blåser. Som snart tar körkort och själv valt att göra lumpen till sommaren.

Ett mellanbarn, den tonåriga dottern som inte blir nervös eller stressad av något. Kan vara den mest oneurotiska person jag träffat, faktiskt. Och just det kan man själv bli ganska neurotisk och stressad av. Man tar liksom på sig hennes orosdel också. Det kan vara prov i biologi eller SM i disco. Inget rubbar hennes lugn. Och vid sidan om står modern och nästan kräks av nervositet.

Okej. So far so good. Men så har vi då lillebror. Tio, på det elfte året. En öppen kille med stort hjärta, men mest tuff och cool, förstås. Han spelar Fortnite (ni som vet, ni vet). Och fotboll. Kollar på fotbollsklipp på youtube från alla tiders VM och pluggar in kommentatorernas haranger utantill. Och kan vara ganska ful i mun ibland, tyvärr. Och har en himla massa myror i benen.

Döm då av min förvåning när vi häromveckan satt tillsammans i tv-soffan (bara det unikt). Då insisterade han plötsligt på att få titta på ”Mandelmanns gård”, som följer familjen Mandelmanns naturnära liv på den kravmärkta gården Djupadal på Österlen.

”Det är ju mitt favoritprogram!”, utbrast han kränkt när jag ifrågasatte hans programval. Och där satt vi. Jag gapade som en fågelholk medan lillebror var djupt koncentrerad när Gustav tog traktorn till Britt och Sven för att hämta gamla saker han kunde renovera hönshuset med. Ett påfågelpar skulle flytta in på gården och vi fick vara med när Gustav och Marie skulle fira sin 25:e bröllopsdag. ” Tänk att de kan göra så fina, helt nya saker, av gammalt skrot! Och att de inte behöver köpa någon mat. De behöver nog bara köpa mjölk.” Jojo. Vi har nog en hel del att prata om. ”Barn är ett folk och de bor i ett främmande land.” Så sant, Beppe Wolgers. Så sant.