Leva livet utan nätet
Jag har med ålderns rätt tillbringat två mörka vintermånader på varmare breddgrader – mestadels i Kubas huvudstad Havanna.
Där finns det inga tidtabeller för bussarna, det saknas varor i butikerna och strömavbrotten kommer när man minst av allt önskar det. ”Du måste förstå att du befinner dig i ett underutvecklat land”, brukade kubanerna säga lite ursäktande.
Det är i och för sig en sanning med modifikation. Kuba hamnar faktiskt ganska högt upp i olika välfärdsrankningar, i rygg på exempelvis Serbien. Låg spädbarnsdödlighet, utmärkta (och många) läkare, gratis skolgång ända upp till en akademisk examen, ingen analfabetism och en medellivslängd på närmare 80 år gör att Kuba knappast kan kallas underutvecklat. I alla fall inte statistiskt sett – och statistik ljuger som bekant aldrig.
Men på ett område befinner sig Kuba fortfarande på digital stenåldersnivå – internet. Det är på intet sett förbjudet att surfa på nätet. Vissa sidor är visserligen blockerade, ibland av den kommunistiska regimen, ibland av den amerikanska staten som inte uppskattar alla former av digital informationsöverföring till och från den uppstudsiga grannen i söder.
Krångligt är det i alla fall. När man väl köpt sitt nätkort med kod gäller det att hitta en av de fåtaliga platser där det går att koppla upp sig. Sedan är det bara att hålla tummarna för att nätet inte är överbelastat. Man fick välja sina tillfällen, tidiga morgnar mellan sex och sju var bäst, upptäckte jag snart. Visst fick jag lite surfabstinens. Men den gick snabbt över. I stället upptäckte jag fördelarna med att inte vara ständigt uppkopplad och terroriserad av pling och livsviktiga upplysningar som ”Peter X har just loggat in på Messenger”. Skönt var bara förnamnet. Så vad gjorde jag och kubanerna i stället? Vi promenerade, löste livsgåtor på en parkbänk, dansade på gatorna eller läste en bok samtidigt som en ljum vind svepte in från Mexikanska Golfen.