Älskade sällskapsresan

Det är något speciellt med filmen Sällskapsresan och alla dess uppföljare. De representerar så mycket, för mig och säkert för många andra. I barndomen var det de där filmerna som gick om och om igen hemma. Som vi hade på VHS-kassett, inspelat från någon tv-kanal. För varje gång som jag såg filmerna förstod jag ytterligare något av de ofta ganska subtila skämten. Och för att kunna hänga med i snacket i grundskolan gällde det att kunna nästan samtliga repliker utantill. Det var en så oskyldig tid. Vi hade inte influencers på Instagram eller Snapchat att relatera till. Vi hade Sällskapsresan som referens.

Sedan var det dags för tjugoårsåldern. Jag älskade fortfarande filmerna, men då naturligtvis på ett ironiskt sätt. Vi hade fortfarande sällskapsresan maraton på kvällarna, men numera med kompisgänget och en shot för varje gång som Stig-Helmer gjorde bort sig.

Och sedan började den tid i mitt liv då jag bodde utomlands i olika omgångar. Självklart följde filmerna med, numera på USB-sticka, för långa filmkvällar i den risiga lägenheten i Filippinerna eller i strandhuset i Egypten. De gångerna då jag bara längtade efter att få frossa i en ordentlig dos riktigt helyllesvensk kultur.

Och nu har ytterligare en fas i livet börjat. Den med barn; som jag vill lära allt om livet. Än så länge har vi inte kommit så mycket längre än Pippi och Alfons. Men snart så, snart ska jag också börja introducera dem i den geniunt varma världen i Sällskapsresan. Jag längtar.

Därför är det så klart med sorg jag mottar beskedet att Jon Skolmen gått bort. Och därför vill jag bara säga: tack för allt du gett oss! Både du och alla dina kollegor.