Numera hälsar jag våren utan brasa

Även om den numera går mig obemärkt förbi är valborg en tradition som väcker varma minnen.

Traditionen var att vi på 1970-talet, och fram till 90-talet, packa in oss i amazonen och korsa huvudstaden för att på förmiddagen vårstäda mormors sommarstugetomt. Vid något enskilt tillfälle frigjorde jag mig och festade med jämnåriga tonåringar utan att minnas var, varför eller om det var skoj.

Krattor, räfsor, sekatörer och gröna lövkorgar var framtagna. Trots vetskapen om att de taniga pojkhänderna inom någon timme skulle smärta av blåsor och stickor fanns målet att årets brasa skulle bräcka fjolårets och vara Ingarös mest spektakulära. Som alltid. I tomtens centrum stod en gigantisk ek – mer imponerande än Sparbankens dåvarande logotype. Trots högen eken gav oss var jag och min bror aldrig nöjda. Vi jagade frenetiskt brännbart i vägdiken, på öppna fält och i skogspartier. Vi tiggde eller stal plankor och grenar från närmaste grannarna.

När sista lövet, kvisten och möbeln bildade högen och tomten lös gullvivegul restes tältet med tvivelaktig plats för fyra att sova i (de första åren fanns det bara en gammal byggarbetarvagn med sovplats för mormor och hennes make).

Sedan åkte piltavlan upp på spiken i ekens stam. Höjdpunkten var att träffa tavlan från 20-30 meters avstånd.

När solen gått ner var det dags… Tom Hanks dansar och skriker ”i have made fire” i filmen Cast Away. Den scenen måste regissören Robert Zemeckis stulit från två bröders kamp för höga lågor. Hur jag än försökt återfå känslan vid valborgsmässoeldar i Bro, Vallentuna, Sollentuna och på Skansen, blir det aldrig samma grej. Är högen inte min skapelse kan det vara/ kvitta.