Kanske ska kärlek ges i lagom doser
Det är så här års det ska bevisas. Vilka står fortfarande med båda fötterna djupt i den svenska myllan – och vilka har för länge sedan tappat kontakten med sitt agrara ursprung?
Vissa har så kallade gröna fingrar, andra inte. Det är väl så man brukar säga. Jag vet inte hur det är i mitt fall, men en sak har jag lärt mig. Blommor är inget att leka med.
För ett antal år sedan fick jag hedersuppdraget att vårda husets krukväxter när resten av familjen försvann utomlands i en dryg månad. Jag tog verkligen mitt uppdrag på allvar. Blommor behöver kärlek, det visste jag. Helst mycket kärlek.
Hur bevisar man sin kärlek till blommor? Man vattnar naturligtvis. Och även om man ska prata med sina blommor, så kan de ju inte direkt ropa på mer vatten när de råkar vara sugna på en slurk.
Det var alltså mitt ansvar. Mannen med vattenkannan och de gröna fingrarna.
Och jag gav verkligen blommorna kärlek, massor. Men först dog den ena, sedan den andra och med en vecka kvar till familjens återkomst hade vårt tidigare prunkande hem förvandlats till en dyster kyrkogård för döda krukväxter.
Bara en liten julstjärna stod fortfarande kvar och lyste glatt i rött. Det enda beviset på att jag trots allt inte var helt tappad bakom en vattenkanna.
Det fanns bara en hake. Den lilla julstjärnan visade sig vara husets enda plastblomma – som jag hade vattnat i över en månad.
Jag vet inte vilka lärdomar man kan dra av ovanstående. Kanske att kärlek ska ges i lagom doser.