”Att växa upp på Sjukyrkoberget var både tryggt och fint.”
Helena Stenros fyller snart 46 år och bor med tre barn, hund och katt i Väsby. Hon arbetar som lärare i kommunen och är en av Mitt i:s krönikörer. Här berättar hon om sin kärlek till hemorten.
Barndomsåren är en speciell tid i livet. Tiden och världen känns oändlig och en konstant nyfikenhet spritter runt i kroppen. Att växa upp på Sjukyrkoberget i Upplands Väsby där jag levde mina första år, var både tryggt och fint.
På gatan där jag bodde fanns alltid leksugna barn att vara med och i närheten av vår bostad fanns Sandaspåret och skogen, lagom stor för små ben att utforska.
Pulkabacken borta vid Ljungvägen, som vi i lyktstolpens sken åkte nerför på kälkar i tåg, var en välbesökt backe under vinterhalvåret.
Likaså isen på Norrviken där vi for fram på nyslipade skridskor och njöt av varm choklad i de knöliga snödrivorna.
När jag blev äldre och vågade mig längre ut i kommunen är promenaderna ner till Bollstanäs där vi njöt av majbrasans sprakande, köpte lotter och korv något som jag minns med värme.
För att inte tala om turerna bort till Kairo dit vi cyklade heta sommardagar och pratade hemlisar på den uppvikta filten och köpte pannkakor med sylt i Kairokiosken.
Minnena från barndomen är många och samtidigt som de skapades, snirklade sig rötterna fram i underjorden och grodde sig fast. Att det var i Väsby jag skulle bo även som vuxen, tog en tripp till Rumänien och ett par år i Sala att förstå. Hur jag än försökte bygga upp ett hem utanför kommunen tog hemlängtan alltid över.
Nu står mina barn och balanserar mellan barndomen och vuxenlivet. Trots små utflykter utanför Upplands Väsby har det blivit här som även deras rötter har grott sig fast.
Nu står mina barn och balanserar mellan barndomen och vuxenlivet. Trots små utflykter utanför Upplands Väsby har det blivit här som även deras rötter har grott sig fast.
Det var här de med röda kinder och mössorna på sne for ner för pulkabacken borta vid Ljungvägen.
Det var här i Bollstanäs, på Norrviken de for fram på skridskor med den varma chokladen och de kalla apelsinbitarna nedpackade i ryggsäcken.
Det var här de lärde sig cykla, och det var här i Sandaskogen deras fötter trampade runt och upptäckte skogens alla mysterium.
Jag hoppas att det även blir här jag så småningom kommer att få äran att se mina framtida barnbarn slå rot.