Orättvisor i samhället ... det finns en ilska hos mig där.

Tv-aktuell Punkmusiker: ”Inte repat”

Mattias Nordkvist är entusiastisk. Han har via ett upprop på Facebook skapat ett punkband.

– Vi har inget namn och vi känner inte varandra från början. Dessutom har vi inte hunnit repa, eftersom basisten befinner sig i riskgruppen. Just nu håller vi kontakten via en Messengergrupp. Vi är tre gubbar och en tjej, som ännu inte har fyllt 30.

Någonstans var det med just punken som allting startade i barndomshemmet i Nyköping.

Det som via omvägar har tagit Mattias Nordkvist till teaterscenerna hela vägen in i svenska folkets tv-salonger med succén ” Vår tid är nu”.

– Jag är väl mer en känslomänniska privat än vad jag är på jobbet. Orättvisor i samhället... det finns en ilska hos mig där. Den kom när jag upptäckte punken, då jag var 12, och hörde Asta Kask och ”Ringhals brinner”. Jag kände med en gång att här är något, en kamp, en vilja framåt. Dagen efter köpte jag alla Asta Kasks skivor och det i sin tur blev startskottet för min musik. Jag kunde plötsligt ta ut en låt, säger han.

Vill bli musiker

Så det var med ambitionen att bli musiker som Mattias Nordkvists scenkarriär tog sin början.

Tillsammans med barndomsvännen Jonas Gustavsson är det fortfarande en dröm som han när och är i spirande. I våras begav sig båda tillsammans med musiker till skivbolaget Silences studio i de västra värmländska skogarna för att spela in ett album.

– Utan honom hade jag inte hållit på. Han är en stor del av mitt musikskapande. Det var med honom jag startade mitt första band. Han har hela tiden ringt och legat på. Även då jag inte var intresserad. Till slut fick jag lust, då då jag precis gått ut scenskolan 2008 och fick tid, rutiner och ett lugnare liv.

Hade flyttat till Göteborg

Han hade då precis flyttat till Majorna efter att Anna Takanen, då konstnärlig ledare på Göteborgs stadsteater, hade lockat honom till Göteborg och Stadsteaterns fasta ensemble.

För det är ju skådespelare han är, Mattias Nordkvist. Att det blev så är enligt honom själv bara en slump.

– Jag blev väl kanske inte lurad, men fick ett telefonsamtal från en producent i Nyköping. Han ansvarade för en show där en kille precis hoppat av. Jag trodde jag skulle sjunga, men hade missat att det ingick sketcher med repliker. Jag fick panik, men var också för rädd att tacka nej, så jag hade sådan ångest inför premiären. Jag kunde inte sova. När väl ridån gick upp var det som i ett töcken. Jag minns ingenting, men gjorde 15 föreställningar. Efteråt kom folk fram och berömde mig. Samtidigt började jag tycka det var roligt.

Ändrad målbild

Så han som målmedvetet haft siktet inställt på att bli rockstjärna och som premierades med Ted Gärdestadstipendiet 1997 ändrade nu målbilden.

– Teatern, om än osäker, var ju ändå ett yrke, som han lite lakoniskt säger.

– Ja, teatern tog över. Jag sålde av all utrustning, som jag sedan som vuxen fått köpa igen och det gick många år innan jag tog upp gitarren igen.

”Ville inte göra julspecialen”

Så efter scenskolan i Malmö blev det Stadsteatern i Göteborg och han som inte jagade några tv- eller filmroller fick plötsligt allt ljus på sig som Gustaf Löwander i ” Vår tid är nu”. Med det kom fler tv- och filmuppdrag.

Kan man som skådespelare bli stigmatiserad av en roll?

– Absolut. Det var därför jag inte ville göra julspecialen av ” Vår tid är nu”. Jag är skitstolt över serien, men jag ville gå vidare.